Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1940 20.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
73
Återfall.
14

skäl däremot äro. Domstolen kan alltså i undantagsfall underlåta att tillämpa återfallsskärpning.

Vid prövning av denna fråga har domstolen att beakta bland annat i vad mån de båda brotten äro likartade eller ej. Alla de centrala förmögenhetsbrotten, alltså stöld, rån, bedrägeri, utpressning, ocker, häleri, förskingring, trolöshet mot huvudman och oredlighet mot borgenärer, böra regelmässigt anses så likartade i förhållande till varandra, att åtminstone någon skärpning av straffet för återfallet bör ske, och detta även om fråga är om snatteri eller annat ringa brottsfall. Där det föregående brottet är helt obetydligt, t. ex. en ringa delaktighet i annans förbrytelse, kan domstolen emellertid avstå från varje återfallsskärpning.

Vidare bör domstolen beakta längden av den tid, som förflutit från det förra brottet. I likhet med strafflagskommissionen (SOU 1923: 9 s. 344 f.) har kommittén ansett särskilda regler om återfallspreskription icke vara erforderliga. Tydligt är att ett brotts verkan i återfallshänseende måste anses, allt eftersom tiden framskrider utan att återfall sker, bliva svagare och svagare för att till sist alldeles upphöra. Hur lång tiden mellan den tidigare bestraffningen och det nya brottet skall vara för att ingen återfallsskärpning bör inträda har överlämnats åt domstolen att avgöra i det enskilda fallet. En i lag fastslagen regel härom är ägnad att medföra dels tekniska svårigheter i tillämpningen, särskilt vid avbrott i preskriptionen, dels ock schablonmässigt lika skärpning i alla fall, ehuru olikhet bör göras med hänsyn till att den straffskärpande verkan avtager under preskriptionstidens lopp. Kommitténs förslag ger domstolen möjlighet och anledning att beakta såväl sistnämnda omständighet som den omständigheten att ett grövre brott bör verka återfallsgrundande längre tid än ett ringare.

Regeln om verkan av återfall ansluter sig, såsom i redogörelsen för huvuddrag i förslaget framhållits (s. 69), till den av kommittén beträffande brotten i 20–23 kap. föreslagna ordningen med olika straffskalor för särskilda grader av samma brott. Vid åtskilliga förmögenhetsbrott – egenmäktigt förfarande, ocker, häleri, oredligt förfarande, olovligt förfogande, trolöshet mot huvudman, behörighetsmissbruk, vårdslöshet och mannamån mot borgenärer samt bokföringsbrott – föreslår kommittén dels en normal straffskala, dels ock en strängare straffskala för det fall att brottet är grovt. Vid återfall i dessa brott skall, vare sig samma eller annat förmögenhetsbrott föregått, straffet bestämmas enligt den strängare straffskalan, där ej särskilda skäl föranleda tillämpning av den lindrigare. Vid stöld, bedrägeri, förskingring och oredlighet mot borgenärer skola enligt förslaget de grova brottsfallen benämnas grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring och grov oredlighet mot borgenärer; de grova fallen behandlas också i andra paragrafer än de normala. Enligt den föreslagna huvudregeln blir verkan av återfall i stöld, bedrägeri, förskingring eller oredlighet mot borgenärer, att straffet skall bestämmas inom straffskalan för grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring eller grov oredlighet mot borgenärer. Emellertid skall återfallsbrottet icke betecknas som grovt utan blott som stöld, bedrägeri, förskingring eller