oredlighet mot borgenärer. Återfall skall enligt kommitténs förslag aldrig inverka på brottsbenämningen utan blott på straffet.
En särskild återfallsregel ges för ringa fall av stöld, bedrägeri och förskingring, som i kommitténs förslag uttagits till lindrigare behandling under särskilda nanm: snatteri, bodräkt, bedrägligt förfarande och undandräkt. Om någon efter ett förmögenhetsbrott, som finnes böra verka återfallsgrundande, begår något av nämnda brott, skall straffet – även här utan ändring av brottsbeteckningen – bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Denna straffskala sammanfaller till maximum och minimum med de normala straffskalorna för stöld, bedrägeri och förskingring. Straffet vid återfall utmätes alltså även här inom straffskalan för närmast högre grad av samma brott.
Tillämpningsområdet för den föreslagna regeln om verkan av återfall inskränker sig till de nu uppräknade brotten. Andra förmögenhetsbrott kunna visserligen verka återfallsgrundande, men förslagets 4: 14 kan aldrig bliva att tillämpa vid bestämmande av straff för sådant brott. Återfallet blir endast att beakta som en försvårande omständighet vid bestämmande av straffet inom den vanliga straffskalan. Detta är förhållandet vid utpressning, ockerpantning, förberedelse till stöld, olovligt brukande och fyndförseelse, för vilka brott kommittén föreslagit endast en enhetlig straffskala. För svindleri föreslår kommittén dels en normal straffskala och dels en lindrigare straffskala för det fall att brottet är ringa. Då praktiska skäl utan vidare torde giva vid handen, att straffskalan för ringa brottsfall ytterst sällan bör tillämpas vid återfall, har det icke ansetts nödvändigt att utesluta en dylik formellt möjlig tillämpning genom en särskild återfallsregel. Vid rån föreslås en särskild straffsats för det fall att någon av brottet får döden eller svår kroppsskada. Denna skala kan icke träda i tillämpning enbart på grund av återfall.
När ett återfallsbrott är grovt och på den grund skall bestraffas enligt särskild straffskala för grovt brottsfall, blir återfallet endast att beakta som en försvårande omständighet vid bestämmande av straffet inom den straffskalan. Det har av skäl som angivits i redogörelsen för huvuddrag i förslaget (s. 69) icke ansetts lämpligt, att återfall i t. ex. grov stöld skulle föranleda tillämpning av någon ännu strängare straffskala, exempelvis den för rån. Slutligen må anmärkas, att de i paragraferna om häleri och svindleri behandlade ouppsåtliga brotten icke på grund av återfall kunna bliva att bestraffa enligt skalan för uppsåtligt brott; en annan sak är, att ett tidigare brott kan ställa frågan om uppsåtet i förändrad dager.
De föreslagna straffskalorna äro lika för återfall första och senare gång. Om upprepat återfall föreligger, kan dock detta givetvis böra medföra en särskilt stark straffhöjning inom den föreskrivna straffskalan. Huruvida andra eller högre resa föreligger, bör efter kommitténs förslag icke utsättas i domen, detta redan på den grund att olika förmögenhetsbrott gjorts återfallsgrundande i förhållande till varandra. Om en person, som straffats för trolöshet mot huvudman, därefter förövar ocker, kan tydligen återfallsbrottet icke lämpligen kallas andra resan ocker, Att återfall föreligger behöver enligt kommitténs mening icke komma till uttryck i domen annorledes än i
