myndighet. Där har den, i en ny § 18 a, placerats närmast efter bestämmelserna om befriande av fånge.
SL 3: 9 förutsätter, att ett brott timat, och gärningen beskrives så, att någon med vetskap därom gått den brottslige tillhanda. Därutöver innehåller gärningsbeskrivningen blott exempel på sådant tillhandagående. Om de exempel som hänföra sig till den reella fautionen uteslutas, har exemplifikationen följande lydelse: "såsom att han hulpit att honom dölja, eller varit behjälplig till hans flykt eller till döljande av gärningen eller till undanröjande av bevis därom". Denna beskrivning i förening med fautionens placering i delaktighetskapitlet tyder närmast på att endast sådana fall skulle vara straffbara, då den brottslige själv är verksam för att dölja sig, fly eller dylikt och annan hjälper honom härmed. Tydligen saknas emellertid varje anledning att lämna sådana fall straffria, då någon alldeles på egen hand vidtager åtgärder av ifrågavarande slag till den brottsliges fördel. Trots lagens uppställning och ordalag torde därför gällande rätt böra tolkas så, att uttrycket "gått den brottslige tillhanda" icke innebär mer än att åtgärden varit till den brottsliges fördel och sålunda, såvitt den personliga fautionen angår, ägnad att undandraga den brottslige myndigheternas åtgärder. För att låta detta komma till klart uttryck i lagtexten har kommittén formulerat gärningsbeskrivningen så, att någon "döljer den brottslige, främjar hans flykt, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar den brottsliges befordran till ansvar". Med uttrycket "motverkar den brottsliges befordran till ansvar" åsyftar kommittén icke någon skärpning av förutsättningarna för straffbarhet. Om en gärning av hithörande slag är ägnad att låta den brottslige undgå ansvar, är den också straffbar; det kräves icke bevisning om vilka svårigheter gärningen medfört att befordra honom till ansvar. Undanröjande av ett bevis bör tydligen straffas, även om full bevisning ändock finnes.
Genom kommitténs formulering gives klart till känna, att icke varje gärning, ägnad att undandraga den brottslige myndigheternas åtgärder, är straffbar som personlig faution. Så vidsträckt skulle man möjligen efter orden kunna tolka gällande lag som, utöver fordran på att någon gått den brottslige tillhanda, beskriver gärningen allenast genom anförande av exempel. Emellertid torde detta böra så förstås, att blott de som exempel nämnda eller därmed jämförliga åtgärder äro straffbara. Detta angives tydligare i kommitténs formulering. Av de nu uttryckligen nämnda fallen har kommittén uteslutit "döljande av gärningen"; sådana åtgärder, vilka väl främst kunna avse undanröjande av spår efter gärningen, få anses ingå under det allmänna uttrycket "annat dylikt sätt" i kommitténs formulering. Ett annat exempel på ett hithörande och alltså straffbart tillvägagångssätt är att giva den brottslige ut för annan än han är, vilket tydligen kan jämställas med att dölja honom. Däremot omfattar straffbudet icke sådana gärningar som att utstå straff – erlägga böter – i den dömdes ställe, påverka målsäganden att icke göra angivelse eller dylikt. Sådana fall har icke heller Thyrén (IX 8 § och s. 228) velat straffbelägga i detta sammanhang.
