ansvar för tjänstefel. Kommittén föreslår ingen ändring häruti. Emellertid framträder det som en brist i gällande rätt, att en person, som icke själv är tjänsteman men förleder en tjänsteman att lämna oriktig uppgift i allmän handling, undgår ansvar på den grund att ansvar för tjänstefel icke kan drabba andra än tjänstemän. Enligt kommitténs förslag kan han, om han begagnar handlingen, straffas enligt det nya andra stycket i 12: 6. Nämnda lagrum avser nämligen i motsats till 5 b § även allmänna handlingar. För straffbarhet enligt 5 b § i kommitténs förslag förutsättes, att handlingen utfärdats för skens skull eller innehåller oriktig uppgift. Härmed förstås, att handlingens innehåll skall vara tillkommet för skens skull eller eljest ägnat att vilseleda. Det fordras alltså å ena sidan icke mer än att någon uppgift i handlingen är ägnad att vilseleda samt att denna omständighet täckes av vanligt uppsåt; å andra sidan blir ett omdöme som visserligen är oriktigt men icke vilseledande straffritt. Förslaget torde häruti överensstämma med gällande rätt.
SL 22: 17 förutsätter för straffbarhet, utöver att handlingens innehåll är osant, icke mer än att annan kan vilseledas eller skadas därav; brottet är fullbordat i och med handlingens utgivande. Thyrén fordrar, utöver att osann uppgift lämnats i en urkund, allenast att skada är att befara av gärningen. Enligt kommitténs förslag är gärningen fullbordad, när gärningsmannen begagnar handlingen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra eller ock utlämnar handlingen till sådant begagnande.
Vad beträffar uttrycket "sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra", bör tydligen i detta hänseende uppställas samma krav här som vid de materiella förfalskningsbrotten. Frågan om uttryckets utbytande mot något klarare måste därför, såsom vid 5 a § framhållits, anstå till en allmän revision av förfalskningsbrotten.
Däremot synes vid intellektuell handlingsförfalskning i motsats till vad som gäller vid de materiella förfalskningsbrotten icke ovillkorligen behöva fordras att handlingen begagnats; det synes tillräckligt att fordra att handlingen utlämnats till begagnande. Vid intellektuell förfalskning är det nämligen i regel någon annan än gärningsmannen som skall begagna handlingen. Ett oriktigt läkarintyg skall sålunda icke begagnas av läkaren utan av patienten; läkarens brott bör anses fullbordat i och med att han lämnat patienten intyget. Det behöver icke bevisas, att patienten verkligen "begagnat intyget utan blott att han fått det för sådant ändamål. Vad angår handelsböcker, får tydligen ett utlämnande till begagnade icke anses föreligga, då böckerna inom företaget hållas tillgängliga för personer vilka å företagets vägnar hava tillgång till böckerna. t. ex. revisorer eller tjänstemän. Däremot är paragrafen tillämplig exempelvis om böckerna åberopas på bolagsstämma eller eljest i förhållande till aktieägare i fall då antalet aktieägare i bolaget är så ringa eller omständigheterna i övrigt sådana att straff för svindleri icke inträder. Såsom vid bokföringslagens tillkomst framhölls (se NJA II 1929 s. 163 f.) hör en köpman. så länge han icke råkat på obestånd utan är i stämt att fullgöra sina skyldigheter mot sina borgenärer, äga full rätt att hålla sin bokföring hemlig. Om
