Förevarande paragraf motsvarar SL 22: 17 men innebär en utvidgning av det där angivna straffbara området.
I SL 22: 17 stadgas straff allenast för det fall, då någon uppgiver vad han vet vara osant i sådan enskild handling som i SL 12: 5 nämnes. Thyrén (VI 8 § och s. 164) föreslår straffbarhetens utsträckande till sådana enskilda handlingar som avses i SL 12: 4; enligt Thyréns åsikt företer gällande rätt i detta avseende en lucka, som mera än en gång gjort sig kännbar i rättspraxis. I kommitténs direktiv framhålles i sammanhang med bokföringsbrotten det gamla önskemålet om införande av en allmän straffbestämmelse i fråga om intellektuell handlingsförfalskning. För tillgodoseende av detta önskemål föreslår kommittén, i likhet med Thyrén, det straffbara områdets utsträckande till oriktiga uppgifter i varje enskild handling, varmed i detta sammanhang förstås sådan handling som i SL 12: 4 eller 5 avses.
Att SL 22: 17 icke nämner SL 12: 4 beror möjligen på att något verkligt behov av straffskydd mot intellektuell förfalskning av där avsedda handlingar ansetts icke föreligga. Dessa handlingar, t. ex. köpebrev, testamente, kontrakt, skuldebrev, växel, invisning, kredit- eller kvittobrev, äro till största delen dispositivhandlingar. Den som utfärdar en sådan kan bliva bunden därav, även om den är till innehållet oriktig. Denna bundenhet har måhända ansetts göra ett straffhot obehövligt. Emellertid är ett straffstadgande säkerligen erforderligt, framför allt för sådan intellektuell förfalskning som består i att handlingen utfärdas för skens skull. Om två personer sig emellan upprätta ett kontrakt för skens skull, kan detta vara i lika hög grad ägnat att vilseleda en tredje person som ett oriktigt intyg skulle hava varit (jfr SvJT 1918 Rf s. 103). Visst begagnande av skenavtal upptages i kommitténs förslag till sträng bestraffning bland gäldenärsbrotten, men ett allmänt stadgande för fall som icke äro särskilt belagda med högre straff upptages i detta sammanhang. Då uttrycket "uppgiver vad han vet osant vara" ej för tanken på skenhandlingar, har kommittén i stället föreslagit att straff skall drabba den som utfärdar enskild handling för skens skull eller i sådan handling lämnar oriktig uppgift.
SL 12: 4 avser, förutom dispositivhandlingar, även handelsbok. Den som gör till innehållet oriktiga anteckningar i handelsbok kan för närvarande straffas enligt SL 2311 p. 3 eller 3 p. 3, dock endast under förutsättning att konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs inträffat. Enligt 23: 5 i kommitténs förslag kan straff för bokföringsbrott inträda vid konkurs eller om viss därmed jämställd förutsättning är för handen. Oberoende av dylik förutsättning kan en oriktig bokföringsuppgift föranleda ansvar för det förut (s. 50) omtalade brottet svindleri, om uppgiften är ägnad att påverka allmänhetens bedömande av ett företag och blivit anmäld till registreringsmyndighet eller eljest offentliggjord. Har uppgiften begagnats på annat sätt, kan ansvar inträda enligt nu förevarande vida lindrigare lagrum.
Att lämna oriktig uppgift i allmän handling kan för närvarande medföra
