Sida:SOU 1940 20.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
94
Om stöld m. m.
20 kap.

tanke på lös sak. men de kunna även bliva tillämpliga på fastighetsförhållanden. Ett uttryckligt stadgande härom upplages i 7 tå. Kapitlet avslutas med bestämmelser i vissa allmänna ämnen, nämligen om försök och förberedelse till brott samt om åtal (8–10 §§).


1 §.

Bestämmelsen om ansvar för stöld i SI, 20: 1 innehåller endast såtillvida en beskrivning av vad med stöld skall förstås, som gärningen betecknas med ordet stjäla och såsom objekt för stöld anges gods eller penningar till ett värde över trettio kronor. I rättspraxis hava likväl icke i större utsträckning yppats tvivelsmål angående stöldbegreppets omfattning.

På vissa punkter synes emellertid det stöldbegrepp som användes vid rättstillämpningen vara sakligt mindre tillfredsställande. I direktiven för kommitténs arbete har sålunda såsom en brist framhållits, att endast sak som äger marknadsvärde anses kunna vara föremål för stöld. Denna tolkning grundas därpå, att gränsen mellan stöld och snatteri dragits efter penningvärdet av det tillgripna. En följd av tolkningen är, att tillgrepp av sparbanksbok, vilken enligt lag ej må vara ställd till innehavaren, icke kan straffas som stöld. Icke heller tillgrepp av motbok med annan bank än sparbank eller av växel, check eller liknande fordringsbevis eller av aktie är att bedöma såsom stöld, därest handlingen är ställd till viss man eller av annan anledning icke gäller i innehavarens hand. Att gränsen mellan stöld och snatteri bestämts allenast efter penningvärdet av det tillgripna har vidare visat sig förenat med olägenheter i de fall där det tillgripnas värde ligger omkring trettio kronor. Tillgrepp av en begagnad velociped, ett fall som ofta är före vid domstolarna, har sålunda allt efter värdet bedömts än såsom stöld än såsom snatteri. Den fasta värdegränsen har alltså lett till att tämligen likartade fall kommit att behandlas olika. Även i ett annat avseende har stöldbegreppets utformning medfört, att i praxis ofta göres skillnad mellan ganska likartade fall. Med hänsyn till att olovligt bortförd bil i allmänhet tämligen lätt kan återfås av ägaren plågar det nämligen anses såsom olovligt brukande och icke såsom stöld, när någon olovligen tager en bil och efter att hava använt den för en färd överger den, under det att enahanda förfarande beträffande velociped i regel bedömes såsom tjuvnad, emedan ägarens utsikter att återfå det tillgripna anses vara mindre.

Den i Thyréns utkast upptagna bestämmelsen om stöld angiver tämligen ingående förutsättningarna för ansvar (III 3 §): Stöld är att någon ur annans innehav tager främmande sak för att, genom dess tillägnande, åt sig eller annan bereda orättmätig vinning. Är det tillgripna av ringa värde, må dömas till böter. Något särskilt brott betecknat såsom snatteri har icke upptagits. Brottsbeskrivningen omfattar tydligen även olovligt tillgrepp av saker utan marknadsvärde. Det framgår ej klart, huru den berörda frågan angående skillnad i den straffrättsliga behandlingen mellan tagande av bil och enahanda gärning beträffande velociped är att bedöma enligt utkastet.

Kommittén har i likhet med Thyrén beträffande stöld liksom beträffande