straffbara såsom stöld. I betraktelse härav har nåot dylikt krav icke upptagits i förslaget.
Det bör emellertid fasthällas, att stöld är ett vinningsbrott. Enligt kommitténs mening hör stöldbrottet, i likhet nwd brotten bedrägeri och förskingring. utformas efter de riktlinjer som i allmänna motiveringen (s. 44 f.) angivits för denna kategori. För att stöld skall föreligga hör således principiellt fordras, att en förmögenhetsöverföring äger rum i och med den brottsliga handlingen. Detta uttryckes vid andra vinningsbrott genom en fordran, att den ifrågavarande handlingen skall innebära vinning och skada. Även vid stöld bör enligt kommitténs mening i huvudsak enahanda fordran uppställas. På grund av vissa skäl som strax skola beröras har emellertid vinningsrekvisitet vid stöld uttryckts något annorlunda.
Det har nämligen synts motiverat att beträffande stöld göra en begränsning som ej göres vid andra vinningsbrott. Vid dessa anses vinningsrekvisitet uppfyllt. även om den nytta gärningsmannen bereder sig icke är av varaktig beskaffenhet. Enligt gällande rätt anses vinning av detta slag tillräcklig jämväl vid stöld. För att stöldansvar skall inträda fordras nämligen beträffande vinning och skada ej mer än att en sak med marknadsvärde genom tillgreppet dels varaktigt undandrages ägaren, dels länder gärningsmannen till nytta, denna må vara bestående eller endast tillfällig. I hittillsvarande rättstillämpning har det sålunda ansetts såsom tjuvnad. att någon tager en velociped eller en båt för en kortare färd och därefter överger den. Det är dock tydligt, att gärningsmannen i dessa fall ej är någon typisk tjuv. Enligt vanligt åskådningssätt har han väl handlat hänsynslöst men icke i egentlig mening ohederligt. Straffet för egenmäktigt förfarande enligt förslagets 20: 6, vilket för grova fall kan uppgå till straffarbete i två år, torde här vara lämpligt och tillräckligt såsom straffrättslig reaktion. Enligt kommitténs mening är det därför önskvärt att begränsa stöldbegreppet så, att de fall där gärningsmannen endast övergående begagnar den tillgripna saken falla utanför. Därigenom vinnes också, att tillgrepp av velocipeder bliva att bedöma efter samma lagrum som tillgrepp av bilar, något som enligt vad inledningsvis erinrats icke är händelsen enligt nuvarande rättstillämpning. Om stöldbegreppet avgränsas som nu är sagt, kommer nämligen tillgrepp av cykel i stor utsträckning liksom tillgrepp av bil att betraktas såsom egenmäktigt förfarande, oavsett att en cykel som tagits ur ägarens besittning och därefter övergivits ofta måste anses såsom definitivt förlorad för ägaren.
På grund av det anförda bör enligt kommitténs mening för att stöld skall föreligga fordras, att gärningsmannen ej endast tillfälligt brukar saken utan gör sig till herre över den som vore han dess ägare. Detta krav är uppfyllt, om han behåller den och därigenom så att säga upptager den bland sina ägodelar, om han säljer den eller på annat liknande sätt tillgodogör sig dess värde eller om han konsumerar den. Naturligtvis kan det under vissa omständigheter räcka med konsumtion av en del av det tillgripna. Någon ändring i det hänseendet följer icke av kommitténs ståndpunkt att ett endast tillfälligt brukande skall falla utanför stöldbegreppet.
