För att angiva det slag av vinning, som enligt det anförda bör fordras för stöldansvar, har i brottsbeskrivningen använts ordet tillägna. Därmed torde enligt vanligt språkbruk förstås att göra annans sak till sin, varför det synes vara ett gott uttryck för det krav beträffande vinningen som kommittén vill uppställa. Inom doktrinen har ordet visserligen vid utläggningen av gällande lags stöldbestämmelse använts i en vidsträcktare betydelse, nämligen såsom beteckning för ett definitivt frånhändande jämte ett, låt vara momentant, tillgodogörande. Det torde emellertid vara befogat att vid en revision av stöldbegreppet använda ordet i den mera restriktiva betydelse det får anses äga enligt allmänna språkbruket.
I brottsbeskrivningen har kravet på tillägnande icke uttryckts såsom ett objektivt rekvisit. För att på ett praktiskt sätt lösa frågan när brottet skall anses fullbordat, har i förslaget stöld angivits föreligga redan i och med att gärningsmannen tagit saken med uppsåt att tillägna sig den. Detta torde icke innebära någon avvikelse från vad vid andra vinningsbrott gäller beträffande brottets fullbordan. I sak överensstämmer den valda lösningen även med gällande rätts ståndpunkt. Liksom för närvarande är alltså enligt förslaget exempelvis en man, som gått in i annans våning och där stoppat på sig en sak, förfallen till ansvar för fullbordad stöld, även om han ertappas innan han ens hunnit lämna rummet. Stundom kan det emellertid, ifall handlingsförloppet avbrutits på ett tidigt stadium, möta svårigheter att bevisa, att ett tillgrepp skett i tillägnelseuppsåt. Om en person som tillgriper en velociped eller bil ertappas kort efter tillgreppet, komma sålunda bevissvårigheter ofta att medföra, att han kan fällas till ansvar endast för egenmäktigt förfarande.
Det är endast för att med full tydlighet fastslå, att stöldbrott är fullbordat på det nu angivna tidiga stadiet av handlingsförloppet, som kommittén valt att framställa tillägnelserekvisitet såsom ett krav på visst uppsåt. Det är icke meningen att genom detta uttryckssätt frångå den nyss uttalade uppfattningen att stöldbrottet skall bestå i en förmögenhetsöverföring. För att giva uttryck åt denna uppfattning har i brottsbeskrivningen upptagits en fordran att gärningen skall innebära skada. Av sammanhanget torde med tillräcklig tydlighet framgå, att skada och vinning skola stå i det nära samband med varandra som på sätt framhållits i allmänna motiveringen (s. 44 f.) är utmärkande för vinningsbrott. Att vinningsrekvisitet efter orden uppställes såsom ett allenast subjektivt rekvisit torde med hänsyn härtill icke behöva ingiva betänkligheter. Det kan sålunda icke gärna sättas i fråga att enligt förslaget för stöld straffa den som tager en sak med tillägnelseuppsåt, där något olovligt tillägnande i själva verket icke kan äga rum emedan saken gärningsmannen ovetande är hans egen eller ägaren utan hans vetskap medgivit honom att tillägna sig den.
Genom det vinningsrekvisit, som kravet på tillägnelseuppsåt enligt det sagda innehåller, uteslutas från stöldbegreppet de fall, i vilka handlingen överhuvud icke är avsedd att medföra någon vinning. Den som tager en sak blott
för att förstöra den kan sålunda lika litet enligt förslaget som enligt gällande
