ej heller är den strängare straffsatsen för misshandel å skyldeman i rätt uppstigande led tillämplig i fråga om andra än offrets avkomlingar. Beträffande bodräkt stadgas uttryckligen i S. I. 20: 8 sista punkten, att om bland flera till stöld medverkande någon äger åtnjuta privilegiet att dömas för bodräkt, detsamma skall gälla de övriga, dock ej den som handlat med uppsåt att tillägna sig det tillgripna.
Ifrågavarande bestämmelse i andra stycket har beträffande medverkande till ämbetsbrott föranlett en särskild reglering i 25: 11 i förslaget. Då sådan medverkande icke innehar någon tjänst och därför icke kan dömas till ämbetsstraff, har i 25: 11 givits ett stadgande av huvudsaklig innebörd, att endast allmänt straff skall ådömas honom, varjämte ansvar för medverkaren uteslutits beträffande det i 25: 5 behandlade brottet tjänstefel.
Utan stöd av uttryckligt stadgande har det ansetts framgå, att den uppdelning av vissa brott i grader med hänsyn till brottets grovhet, som genomfördes i 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten och som kommittén föreslår i detta betänkande, i allmänhet har objektiv betydelse. Om gärningsmannen förövat t. ex. grov stöld genom inbrott, bliva sålunda de medverkande att döma för medverkan till grov stöld, och om gärningsmannen gjort sig skyldig till grovt bedrägeri emedan han missbrukat allmänt förtroende, skola de medverkande dömas för medverkan till grovt bedrägeri. Att om å andra sidan väl ej gärningsmannen men annan medverkande missbrukat allmänt förtroende, de båda på den grund skola kunna dömas för grovt bedrägeri eller medverkan därtill är måhända mindre tydligt i betraktande av att SL 21: 3 såsom exempel på omständighet som kan göra bedrägeri till grovt framhåller endast gärningsmannens beteende i nämnda avseende. Det bör emellertid beaktas, att fallet i lagtexten blott tjänar till exempel på omständighet som kan föranleda att bedrägeri bör anses som grovt. Om missbruk av allmänt förtroende ligger annan än gärningsmannen till last, är tydligen mindre än i det i lagen nämnda fallet påkallat, att brottet bedömes som grovt, men om så finnes böra ske, kan förhållandet böra tillmätas betydelse även för gärningsmannen, såsom i vissa fall då en tjänsteman vid en institution, som åtnjuter särskilt förtroende bland allmänheten, bereder tillfälle för en tjuv att stjäla där deponerade handlingar. Där den omständighet, som för en av flera medverkande gör hans brott till grovt, icke förlänar angreppet mot annans intresse dess specifika karaktär utan blott är ett kännetecken på det subjektiva motivlägets farlighet, såsom då en bedragare anses ha gjort sig skyldig till grovt bedrägeri på den grund att han står i personlig förtroendeställning till sitt offer, böra däremot de övriga medverkande icke dömas för grovt brott eller medverkan därtill. Icke heller böra alla medverkande till ett brott anses skyldiga till grovt sådant, emedan en av dem finnes skyldig därtill på grund av sitt särskilda uppsåt såsom fallet kan vara exempelvis beträffande det i 19: 5 i förslaget upptagna brottet allmänfarlig förgiftning. För att förebygga missförstånd må framhållas, att här som eljest gäller att brottet skall vara subjektivt täckt. För medverkan till grovt uppsåtligt brott kan sålunda ej dömas annan än den, vars uppsåt
