Att straffet för brottslig verksamhet är preskriberat bör icke föranleda, att förverkande på grund av brottet skulle vara uteslutet. Förverkandeförklaring kan nämligen vara motiverad, fastän så lång tid förflutit efter den brottsliga gärningen att samhället anser sig kunna avstå från att göra sitt straffanspråk gällande. Viss preskriptionstid synes dock påkallad, och i förevarande paragraf har därför stadgats, att där straffet är förfallet talan om förverkande ej må anhängiggöras sedan den för fordringar i allmänhet gällande preskriptionstiden av tio år förflutit från det brottet begicks. Beträffande avbrott av preskription skola de i SL 5 kap. för åtalspreskription givna reglerna gälla. Den föreslagna bestämmelsen är icke tillämplig beträffande förverkande enligt 18 § andra stycket. Emedan någon brottslig verksamhet icke förutsättes för förverkande enligt detta lagrum, saknas i detta fall utgångspunkt för någon preskriptionstid. Däremot torde bestämmelsen vara analogiskt tillämplig på specialstraffrättens område.
6 KAP.
I SL 16: 14 stadgas, att den som är saker till falsk angivelse eller annan ärekränkning må dömas att erlägga kostnad för tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom varigenom den kränkte vunnit upprättelse. Då enligt kommitténs förslag bestämmelserna om falsk angivelse utgå ur 16 kap. och motsvarigheter till dem i stället upptagas i 13 kap., kan detta stadgande icke lämpligen kvarstå i 16 kap. Som stadgandet till sin natur närmast är av skadeståndsrättslig art, har det därför, såsom omnämnts redan vid 2: 20, överförts till förevarande paragraf i 6 kap. Emedan något brott med beteckningen falsk angivelse icke förekommer i 13 kap. i förslaget, har avfattningen samtidigt jämkats, så att stadgandet utan att nämna falsk angivelse kommer att avse ärekränkande gärning över huvud. Stadgandet kan enligt sin nya lydelse tillämpas utom vid ärekränkning även vid falskt eller obefogat åtal och vid falsk eller obefogad tillvitelse ävensom vid det i 13: 8 i förslaget behandlade brottet, allt under förutsättning att gärningen är av ärekränkande beskaffenhet. På frågan huruvida stadgandet är grundat på sådana sakliga skäl att det förtjänar att bibehållas i en ny strafflag, har kommittén icke i detta sammanhang ansett sig böra ingå.
Där flera ha i brott tagit sådan del som i SL 3: 1, 3, 4, 5, 6 eller 7 sägs, skola de enligt SL 6: 5, en för alla och alle för en, svara till skadestånd. Detta stadgande kan icke kvarstå med oförändrad lydelse, sedan 3 kap. omarbetats på sätt kommittén föreslår. Åt paragrafen har därför givits ny lydelse överensstämmande med de föreslagna medverkansbestämmelserna. Den nya lydelsen omfattar alla fall, i vilka flera medverkat till ett brott såsom gärningsmän,