Vad angår beskrivningen av den brottsliga gärningen torde det vara lämpligt att denna utformas i närmaste motsvarighet till beskrivningen i SL 22: 5 av trolöshet mot huvudman. Det avgörande bör alltså vara att man gör sig skyldig till missbruk av sin behörighet att företräda riket eller eljest av sin förtroendeställning. Detta kan ske icke blott genom avvikelse från erhållna instruktioner utan även genom andra åtgärder, som med hänsyn till förhandlingsläget stå i strid med rikets intresse. Det fordras ej heller, att missbruket sker omedelbart vid avtal eller andra rättshandlingar; även meddelande av upplysningar eller i och för sig oförbindande uttalanden under en förhandling kunna vara menliga för rikets intresse. En viktig begränsning, som i huvudsak torde överensstämma med den gällande rätten, ligger däri att missbruket skall medföra avsevärt men för riket. Det kräves icke att den obehöriga åtgärden omedelbart skall innebära men för riket; även sådant men till följd av missbruket som inträffar först senare är att taga i betraktande. Det är tydligt att i förevarande lagrum med men avses icke blott ekonomisk skada, utan även en försämring i rikets läge av rent politisk eller militär art eller med avseende på folkhushållningen; skadeverkningarna behöva icke träffa staten själv utan kunna hänföra sig till enskilda medborgare eller andra svenska rättssubjekt. Av vikt är att, i likhet med vad som antages gälla i fråga om ekonomisk skada vid förmögenhetsbrotten, ej blott en definitiv försämring anses innebära men utan även en förändring som innebär bestämd risk för en sådan försämring, t. ex. ett ogynnsammare förhandlingsläge. Det kräves icke att menet motsvaras av någon vinning eller annan fördel för den brottslige eller för den främmande makt, som utgör rikets motpart i förhandlingar eller dylikt, eller för någon annan stat eller enskild.
Med hänsyn till alla brottets bestämningar kräves uppsåt hos den skyldige, däremot icke något särskilt syfte.
Då den förut brukliga, men för lagtexten främmande beteckningen för detta brott, diplomatiskt landsförräderi, icke är fullt tydlig och torde kunna giva anledning till missförstånd, har kommittén sökt en annan benämning för brottet och stannat vid att föreslå trolös diplomati. Den nu gällande straffsatsen upptager straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Kommittén föreslår att den bibehålles med sänkning av straffminimum till straffarbete i två år.
Detta lagrum motsvarar SL 8: 3. Där stadgas i första stycket straff för svensk man, som utan Konungens tillstånd låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i angelägenhet, som riket rörer, eller inlåter sig i underhandling därom med främmande makt.
Kommittén har icke funnit anledning att föreslå någon väsentlig ändring i vad sålunda gäller. Vissa jämkningar i avfattningen torde emellertid vara påkallade. När det nu talas om att låta bruka sig såsom "ombud" för främmande makt, kan detta möjligen föranleda en så inskränkt tolkning, att endast formligen befullmäktigade personer skulle avses med straffbudet. En
