ungefärlig överensstämmelse med dess motsvarighet i gällande lag, SL 11: 15, kan detta lagrum komma till tillämpning, där propagandan utövas på plats som avses i lagrummet och är ägnad att väcka förargelse, åtminstone delvis beroende på platsen för gärningen. SL 11: 15 har tillämpats i fråga om den som på offentlig plats burit en skylt med bl. a. texten "judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare" eller i butikslokal uppsatt en från gatan synlig skylt med texten "judar och halvjudar äga icke tillträde" eller "endast svenskar äga tillträde (alltså inga judar och halvjudar även om de äro svenska medborgare) " (Svea hovrätts utslag den 19 mars och den 13 april 1942, se SvJT 1942 rf s. 83). Enligt kommitténs förslag höjes straffsatsen för förargelseväckande beteende från böter om högst 100 kr. till böter om högst 300 kr.
På sådana yttringar av ifrågavarande propaganda som rikta sig mot enskilda personer kunna ock ärekränkningsbestämmelserna i 16 kap. SL vara tillämpliga.
I den mån tryckfrihetsförordningen är tillämplig, äro i stället för berörda bestämmelser att uppmärksamma innehållet i § 3 tryckfrihetsförordningen. I mom. 7 och 8 av nämnda lagrum finnas bestämmelser, som i huvudsak motsvara 4 och 6 §§ i förslaget, och i mom. 12 stadgas bötesstraff för lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande. Att affisch varit att anse som tryckt skrift har i rättstillämpningen ej ansetts utgöra hinder mot att ansvar kunde ådömas enligt SL 11: 15 för det förargelseväckande beteende vartill affischen använts (se NJA 1935 s. 113).
Med stöd av de anförda bestämmelserna i förslaget och i gällande rätt
kunna vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper av befolkningen
bliva föremål för straffrättsligt ingripande. Vid övervägande huruvida ett utsträckt straffrättsligt skydd mot sådan verksamhet med fördel kan anordnas
bör uppmärksammas ej blott huruvida ett behov av sådant skydd
föreligger, utan även om skyddet kan anordnas på sådant sätt att det icke genom
sina följder motverkar sitt syfte.
I förstnämnda hänseende är att märka, att den företeelse för vars bekämpande en bestämmelse av ifrågavarande slag påyrkats, nämligen den antisemitiska propagandan, i vårt land endast i ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot kan komma i fråga. Mot vissa former av sådan propaganda ha redan gällande straffbestämmelser kunnat tillämpas. Folkmeningen har icke visat tecken på att låta sig påverka vare sig av de yttringar av propagandan som redan äro straffbelagda eller av dem som skulle kunna straffrättsligt åtkommas genom en utvidgning av straffskyddet. Såvitt förhållandena för närvarande kunna bedömas, föreligger icke anledning att befara, att propagandan inom en nära framtid skall taga sig alltför elakartade uttryck.
Beträffande verkningarna av en utsträckt kriminalisering av de ifrågavarande företeelserna bör, såsom framhållits i många av de över promemorian
