handlingen beskrives i bestämmelsen såsom hotande, förtalande eller smädande. Förtal innebär ett osant påstående, smädelse däremot icke. Ett påstående, som icke bevisas vara osant, kan därför drabbas av bestämmelsen, om det genom sin form eller eljest är av smädlig natur. För tolkningen av uttrycken kan ledning hämtas av en jämförelse med 16 kap. SL, där motsvarande uttryck användas. Under lagbudet falla såväl smädliga uttryck i tal eller skrift som ock smädelse genom framställning i bild. Den i SL 16: 13 givna regeln i fråga om sanningsbevisning i ärekränkningsmål äger icke tillämpning här. För att ett påstående skall anses som förtal enligt förevarande bestämmelse fordras principiellt, att den som gör gällande att förtal föreligger bevisar att påståendet icke överensstämmer med sanningen, men av sakens natur följer, att ett påstående stundom framstår såsom så osannolikt att särskild bevisning om dess sanningslöshet icke behöver föras.
Det fordras vidare, att handlingen utföres offentligen. Enligt kommitténs mening bör det icke här, såsom då det gäller falska rykten och osanningar vilka äro ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet eller de andra i 6 § avsedda menliga följderna, vara tillräckligt, att uttalandet sprides bland allmänheten vid upprepade privata samtal. Det bör fordras, att uttalandet på ett mera direkt sett vänder sig till allmänheten, såsom ock kräves i 4 § i fråga om uppmaning till brott. Såsom där bör fordras att uttalandet sker muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller i annat meddelande till allmänheten. Att, såsom i 4 § skett, straffbelägga icke blott spridande av skrift utan även redan dess utlämnande för spridning synes emellertid icke påkallat.
Ehuru grunden för förevarande straffbestämmelse är det anstötliga och för samhällslivet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning eller trosbekännelse, torde det icke vara lämpligt att uppställa något krav på att hotet, förtalet eller smädelsen direkt avser dess härstamning eller trosbekännelse. Även uttalanden, som innefatta kränkande beskyllningar om mindervärda egenskaper eller nedsättande handlingar men endast medelbart grundas på härstamning eller trosbekännelse, torde böra falla under bestämmelsen. Det torde i praktiken vara ogörligt att skilja kränkande uttalanden, som rikta sig mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning eller trosbekännelse, från smädelser, som allenast avse befolkningsgruppens egenskaper och uppträdande.
Bestämmelsen åsyftar endast gärningar, som rikta sig mot befolkningsgrupp inom vårt eget land. Att en gärning avser jämväl befolkningsgrupper i andra länder utesluter emellertid ej dess straffbarhet. Den som i Sverige helt allmänt smädar medlemmarna av en viss ras eller trosbekännelse, som finnes företrädd i Sverige, kan sålunda vara att straffa enligt bestämmelsen om, såsom i regel torde vara fallet, gärningen framstår såsom en smädelse även av den svenska befolkningsgruppen.
Såsom exempel på befolkningsgrupper som bestämmelsen avser att skydda må, förutom judar, nämnas zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samt sekterister av skilda slag. Det måste fasthållas, att
