Enligt SL 11: 15 straffas den som gör oljud eller oväsende eller eljest kommer förargelse åstad å ställe som mot eller utan avgift är upplåtet för allmänheten. Till närmare bestämning av platsen, där förargelseväckande beteende är straffbart, anföras de ovan vid 10 § omnämnda exemplen.
Thyrén har icke i sitt utkast upptagit något stadgande om straff för förargelseväckande beteende, tydligen emedan han ansett detta ämne böra behandlas genom speciella straffbestämmelser utanför den allmänna strafflagen.
Kommittén, som ej funnit skäl att åtminstone för närvarande utbryta förargelseväckande beteende ur allmänna strafflagen (jfr SOU 1944: 48 s. 125 och 137), föreslår beträffande detta brott samma ändring av beskrivningen på brottsplatsen som kommittén föreslår beträffande fylleri. För att förargelseväckande beteende skall vara straffbart skall det alltså enligt kommitténs förslag förövas på plats, där gärningsmannens uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående. Till vad som anförts vid 10 § rörande innebörden av denna beskrivning må här fogas, att iakttagandet icke nödvändigtvis behöver ske genom synsinnet. Såsom framgår av att som exempel på förargelseväckande beteende i den föreslagna lagtexten anförts oljud, kan brottet begås på plats där utomstående kunna störas genom ljud. Att låta radion i en privat bostad ljuda för öppet fönster kan sålunda vara att straffa såsom förargelseväckande beteende enligt förslaget, om den kan höras av dem som bo i husen bredvid eller trafikanter på gatan utanför och ljudet är så störande att beteendet är ägnat att väcka förargelse. I rättspraxis har ock bestämmelsen i SL 11: 15 ansetts tillämplig i fråga om en person, som inne i sin bostad utförde musik för öppet fönster och därmed avsiktligen störde ett politiskt möte på torget utanför (NJA 1935 s. 409).
Själva handlingen är enligt SL 11: 15 att göra oljud eller oväsende eller eljest komma förargelse åstad. Den begränsning, som ligger i kravet på att förargelse skall ha åstadkommits, har kommittén ansett vara av föga värde, då det enligt rättstillämpningen ansetts vara uppfyllt så snart någon, ofta en polisman, intygar att han känt förargelse på grund av det ifrågakomna beteendet. I stället föreslår kommittén, att beteendet skall vara ägnat att väcka förargelse. Genom att åt bestämmelsen gives denna avfattning, framhäves tydligare, att beteendet till sin beskaffenhet skall vara sådant att det enligt gängse uppfattning är förargelseväckande.
Det är givet, att en gärnings förargelseväckande karaktär till icke ringa del beror av platsen där den utföres. En gärning, t. ex. orsakande av buller, som på viss plats ter sig helt oskyldig, kan om den företages på annan plats vara förargelseväckande och därmed straffbar.
Vidare bör uppmärksammas, att vad genom paragrafen straffbelägges endast är sådant förargelseväckande beteende som sker på plats av ifrågavarande slag. Syftet med straffbestämmelsen är nämligen att tillgodose allmänhetens intresse att icke på dessa platser bliva utsatt för
