Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1944 69.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
248
Förfalskningsbrott.
12 kap.

att åtgärden riktar sig mot någon bestämd, allmän eller enskild rättighet, men det förutsätter att det skyddade föremålet typiskt någorlunda ofta begagnas såsom bevismedel. Även om varje särskilt bevismedel av detta slag icke alltid kan antagas få till uppgift att bevisa någon omständighet av större vikt, är det likväl för rättslivet och den ekonomiska samfärdseln av stor betydelse att man kan lita på varje exemplar av dessa typiska bevismedel. Dessa måste vara tämligen varaktiga; på grund härav erhålla de en mera mångsidig användning eller åtminstone möjlighet därtill. Ett skuldebrev t. ex. kan användas icke blott för att utfå ränta eller huvudstol av det förskrivna penningbeloppet, privat eller genom rättsliga förfaranden, och härvid kan antingen skuldebrevets ursprunglige innehavare eller någon annan vara verksam. Det kan även pantsättas eller av innehavaren användas blott för att styrka att han disponerar över skuldebrevets värde. Ytterligare skulle det kunna användas för att visa att utfärdaren levde den dag skuldebrevet är daterat o. S. v. För många olika personer kan det alltså vara angeläget, att de kunna lita på att skuldebrevet är äkta. Och, såsom tidigare anmärkts, skulle denna tilltro lida avbräck, även om icke detta utan andra liknande bevismedel funnits ha varit föremål för förfalskning. Straffskyddet häremot måste emellertid förbehållas bevismedel, vilka äro så vanliga att upprätthållandet av tilltron till dem är ett intresse av allmän betydelse. Detta förutsätter, att bevismedlet förmedlar ett föreställningsinnehåll, vilket icke omedelbart framgår av en betraktelse av föremålet. Sådan förmedling äger rum genom användning av tecken, såsom skrift med bokstäver eller siffror, prägling på metallföremål och dylikt. Allenast bevismedel av denna art – handlingar, stämplar och märken, mynt och sedlar – skyddas i det nuvarande 12 kap. och kommitténs förslag avser icke att utsträcka straffskyddet till bevismedel av annan art. Endast vissa smärre utvidgningar till nya grupper föreslås, i det att icke blott allmänna utan även vissa enskilda märken enligt förslaget kunna vara föremål för förfalskningsbrott, nämligen vissa bevismärken (1 §) och värdemärken (7 §) samt signaturer å konstverk (9 §). Den i förslaget givna bestämningen av begreppet urkund såsom förfalskningsobjekt innebär även någon utvidgning av området för de handlingar, som åtnjuta skydd mot förfalskning; detta skall bl. a. omfatta även vissa handlingar, som icke framställts för att tjäna till bevis.

I främmande lagar är området för förfalskningsbrotten ofta snävare än enligt den svenska rätten. Det omfattar nämligen enligt många lagar endast s. k. dokumentförfalskning (dokumentförbrytelser), men däremot icke penningförfalskning som straffbelägges i annat sammanhang. En sådan uppställning grundar sig delvis på historiska skäl och på ett behov att i fråga om penningar straffbelägga även vissa gärningar, som icke kunna hänföras till förfalskning men anses böra behandlas i samband med penningförfalskning, t. ex. intrång i statens mynt- och sedelmonopol. Delvis gör sig gällande den betraktelsen, att mynt och sedlar endast i ringa mån ha betydelse såsom bevismedel för ett föreställningsinnehåll som ligger utanför penningarnas egen beskaffenhet. Ett protokoll, ett intyg och även ett skuldebrev tjäna