sedlar, och den förra behandlas, inom ramen av en och samma paragraf, olika allteftersom den avser guldmynt, silvermynt eller annat mynt. Denna långtgående uppdelning har efterhand förlorat mycket av sin betydelse, åtminstone beträffande förfalskning av handlingar, i den mån som straffsatserna vidgats nedåt och därigenom kommit att till stora delar löpa parallellt. I den mån så icke skett, måste tillvägagångssättet anses oriktigt, såsom i fråga om eftergörande av mynt. Härvid är straffminimum i fråga om guldmynt fyra års straffarbete, och detta är maximum i fråga om silvermynt. Det är tydligt att andra försvårande och förmildrande omständigheter än metallens mer eller mindre värdefulla beskaffenhet kunna i särskilda fall komma en förfalskning av silvermynt att framstå såsom i högre grad straffvärd än en förfalskning av guldmynt. I synnerhet beträffande förfalskning av handlingar framträda emellertid andra och mera betydande olägenheter av den långt drivna uppdelningen. Av denna följer att domstolarna nödgas ägna mycket arbete åt frågor om en handlings hänförande under den ena eller andra paragrafen. Denna uppgift, som icke tjänar något praktiskt ändamål, är ofta förenad med synnerliga svårigheter. På detta område föreligger en mycket rik praxis, men åtskillig osäkerhet kvarstår, bl. a. därför att nya typer av handlingar alltjämt komma i bruk och bliva föremål för förfalskning. I ännu högre grad menligt är att lagens uppdelning av handlingar på många skilda grupper lett till osäkerhet om kännetecknen på de handlingar, som överhuvud skola åtnjuta straffskydd. Enligt mångas mening finnas därför viktiga handlingar, som icke äro hänförliga under någon av lagens paragrafer och således icke alls äro skyddade. Även gränsen mellan handlingar och märken är särdeles oklar, vilket också leder till tvekan om straffskyddets omfattning, eftersom denna är olika för dessa slag av bevismedel, åtminstone då de utgivits av enskilda. Att en alltför långt driven uppdelning löper fara att bliva ofullständig visas av ett exempel rörande myntförfalskning. I 12 § berördes ursprungligen endast mynt av guld, silver eller koppar, de enda som voro i bruk här i landet vid strafflagens tillkomst. Mynt av annat slag, t. ex. av nickel eller järn, omfattades sålunda icke av straffskyddet. Denna lucka fylldes först genom en 1890 vidtagen ändring i avfattningen.
Till undvikande av de olägenheter som sålunda vidlåda den gällande rätten ha i det nu framlagda förslaget alla sådana handlingar, som skola kunna utgöra objekt för straffbar förfalskning, sammanförts i ett enda brottsbegrepp, som uppdelats i tre svårhetsgrader. Vid valet mellan dem samt vid straffmätningen skall handlingens större eller mindre vikt naturligtvis vinna beaktande. Avgörande är emellertid den särskilda handlingens art och icke dess tillhörighet till sådana efter rättsliga kännetecken av principiell innebörd åtskilda grupper, som nu äro utmärkande för de särskilda formerna av handlingsförfalskning. I synnerhet har skillnaden mellan allmänna och enskilda handlingar icke ansetts i och för sig vara ägnad att urskilja förfalskningsbrott av olika svårhetsgrad. Med den omfattning, som den statliga och kommunala verksamheten numera erhållit, icke minst på samfärdselns och affärslivets områden, föranleder den utställande av talrika
