svårhetsgrader behandlas i 1–3 §§, såvitt angår själva förfalskningsåtgärden. I 4 § följer brukande av falsk urkund och därefter i 5 § negativ urkundsförfalskning under beteckningen undertryckande av urkund. Därefter följa penningförfalskning och utprångling m. m. av falska penningar i 6 § samt i 7 § motsvarande åtgärder beträffande offentligt eller för allmänheten avsett värdemärke eller offentlig kontrollmärkning. Spridande av efterbildning av penningsedel m. m. behandlas i 8 § och signaturförfalskning på konstverk i 9 §. Förfalskning, såväl positiv som negativ, av gräns- eller vattenmärke m. m. straffbelägges i 10 § under benämningen förfalskning av fast märke. Om bestraffning av försök handlar 11 §, och i 12 § regleras den straffnedsättning eller straffrihet som vid fullbordat brott enligt vad nyss blivit anfört kan föranledas av frivilligt tillbakaträdande.
Bland allmänstraffrättsliga spörsmål som påkalla uppmärksamhet beträffande förfalskningsbrotten märkes särskilt frågan om konkurrens mellan sådant brott och bedrägeri. Ehuru förfalskning är straffbar även om den icke företages i bedrägligt syfte, är det nämligen mycket vanligt att förfalskning utgör medel för ett fullbordat eller försökt bedrägeri. På grund härav och då förfalskning i flertalet fall var straffbar endast om det förfalskade blivit begagnat, antogs i doktrin och domstolspraxis före 1942 års lagstiftning att straffet för förfalskning var avsett såsom reaktion även mot ett bedrägeri som kunde ha förövats genom bruk av det förfalskade: förfalskningen ansågs "konsumera>> bedrägeriet. Detta gällde dock endast i de fall, då förfalskningen t. ex. enligt SL 12: 4 var belagd med minst lika strängt straff som bedrägeri; om förfalskningen var lindrigare bestraffad, såsom enligt SL 12: 5, måste konkurrens enligt 4 kap. antagas mellan förfalskningen och bedrägeriet. Genom 1942 års lagstiftning kom spörsmålet i ett förändrat läge. Straffet för grovt bedrägeri enligt 21: 3 blev strängare än straffet för de flesta förfalskningsbrott och den omständigheten, att bedragaren begagnat falsk handling, nämnes i lagtexten såsom ett skäl att i allmänhet behandla bedrägeriet såsom grovt och tillämpa 21: 3. Då detta lagrum användes, måste därför, såsom av straffrättskommittén framhölls i motiveringen därtill, förfalskningen – där ej SL 12: 1 vore därå tillämplig – anses tillräckligt bestraffad genom bedrägeriets hänförande under 21: 3. För den skull borde icke 12 kap. användas i konkurrens därmed, ehuru det kunde vara lämpligt att rubricera brottet såsom grovt bedrägeri medelst förfalskning.
Enligt föreliggande förslag, som haft att utgå från den nuvarande lydelsen av 21: 3, har straffet för de svåraste fallen av urkundsförfalskning nedsatts, så att maximistraffet aldrig är strängare för detta brott än för grovt bedrägeri; vidare skall för förfalskningens straffbarhet ej längre krävas, att det förfalskade blivit begagnat. Följaktligen kan straffet för urkundsförfalskning icke anses beräknat att motsvara även ett med förfalskningen förövat bedrägeri. I överensstämmelse härmed bör, då en bedragare begagnat falsk handling såsom medel för bedrägeri, hans straff i normala fall utmätas enligt 21: 3, därvid någon konkurrens enligt 4 kap. med 12: 1 eller
