framhålles, icke att skydda särskilda rättigheter utan att upprätthålla tilltron till de i samhällslivet brukade bevismedlen. Man söker därför såvitt möjligt undertrycka användning av oäkta bevismedel, även om den sker för ett syfte som i och för sig är lovligt. Den gällande rättens ståndpunkt har därför, med den i föregående stycke berörda jämkningen, i stort sett bibehållits i förslaget (se vidare 2 §). För att undvika de missförstånd, till vilka den hittillsvarande formuleringen givit anledning, har i stället för nytta eller skada såsom nämnts använts uttrycket fara i bevishänseende.
Sådan fara kan naturligen icke föreligga om det förfalskade saknar all betydelse för bevisning. Stundom användes skriftlig form för meddelanden och förklaringar av skilda slag endast för att vinna större tydlighet eller för bekvämlighets skull, t. ex. vid överbringande med posten eller medelst bud, utan någon tanke på att vad som skrivits skulle bevaras till framtida säkerhet. Förfalskning av dylika skrifter kan icke sägas medföra någon fara i bevishänseende, därest icke av särskild anledning blivit fråga om deras användning såsom bevismedel, s. k. tillfällighetsurkunder.
När det i texten heter fara i bevishänseende bör nämligen "bevis" fattas tämligen inskränkt, såsom medel för utredning av en angelägenhet som vid behov underkastas en verklig prövning. Visserligen behöver det, liksom enligt den gällande rätten, icke vara fråga om något förfarande inför domstol eller annan myndighet eller om någon ekonomisk angelägenhet, men å andra sidan uteslutas sådana situationer där någon vill åstadkomma villfarelse hos någon annan endast på skämt, för att ernå försteg eller framgång i umgängeslivet eller eljest i rent personliga angelägenheter utan allvarligare innebörd. I sådana situationer talar man icke om "bevis". Denna begränsning hänför sig även till urkunder, som i och för sig ha en påtaglig karaktär av bevismedel, t. ex. ett av prästerskapet utfärdat åldersbevis eller ett falskt pass, om anledning icke finnes att räkna med någon annan användning därav än för ett ofarligt skämt. Lagen tager endast hänsyn till bevisning i praktiskt aktuella fall; att ett historiskt dokument har vetenskapligt intresse ger det sålunda icke i och för sig något skydd mot förfalskning. Däremot kan straffbar förfalskning föreligga även om ett skuldebrev, kontrakt eller liknande handling icke kan åstadkomma den därmed avsedda verkan på grund av formfel, bristande samtycke av förmyndare eller annan dylik anledning.
Fara i bevishänseende innebär en sannolikhet för att det förfalskade skall komma till användning vid bevisning i nyssnämnda mening, vilken sannolikhet är så pass stark att den enligt ett objektivt bedömande är att praktiskt laga i beräkning. En avlägsen teoretisk möjlighet (abstrakt fara) räcker alltså icke. Har det förfalskade då ett åtal skall prövas redan kommit till användning, behöver det naturligtvis ej särskilt övervägas om fara därför funnits. Användningen behöver icke ske genom förfalskaren själv eller på föranledande av honom. Särskilt beträffande arkivhandlingar kan man ha att räkna med att någon helt utomstående person förr eller senare kan komma att använda handlingen i en av förfalskningen berörd del, vare sig för
