maximistraffet för förfalskning av allmän arkivhandling bestämt till åtta års straffarbete. Och enligt SL 8: 19 är för den nyss berörda förfalskningen av statshandlingar med utrikespolitisk betydelse stadgat ett straff av straffarbete från och med sex till och med tio år eller på livstid. Dylika fall äro hänförliga under 3 §, men kommittén anser det icke påkallat att med hänsyn till dem upptaga så stränga straff som de nämnda. Vad särskilt angår de sistnämnda, för närvarande i 8 kap. behandlade fallen av förfalskningsbrott, är det visserligen tydligt att de kunna ingå i en brottslig verksamhet av högsta farlighet, särskilt förräderi eller trolös diplomati. I sådana fall blir emellertid den brottslige underkastad lagens strängaste straff jämlikt straffbuden för de nämnda brotten (8: 1, 2 eller 4 i förslaget); har något sådant brott ej blivit fullbordat, kan inträda straff för försök eller förberedelse därtill (3: 1 eller 2 i förslaget). Därest de ifrågavarande bestämmelserna sakna tillämplighet, kan det svårligen antagas, att förfalskningen ensam för sig skall vara så farlig att straff sådana som de anförda kunna vara erforderliga. Härtill kommer att sådan för riket menlig förfalskning är ytterst sällsynt. Även om förfalskning av allmänna arkivhandlingar gäller, att den någon enstaka gång kan vara i högsta grad farlig, nämligen såsom ett medel för uppror eller annat högmålsbrott (9: 1, även t. ex. 9: 6, i förslaget), och i sådant fall hemfaller under härför stadgade stränga straff, men att den bortsett härifrån icke gärna kan kräva starkare repression än de svåraste förmögenhetsbrotten med undantag av rån. Kommittén föreslår därför i 3 § ett högsta straff som är lika med det för dessa brott stadgade eller straffarbete i sex år. Minimistraffet bör sättas tämligen högt, enär urkundsförfalskning i och för sig är att uppfatta som ett allvarligt brott och följaktligen till grov urkundsförfalskning endast böra hänföras verkligt svåra fall. Förslaget upptager ett minimum av straffarbete i ett år. Om ett sådant straff anses för strängt, bör 3 § icke komma till användning.
Beträffande brottskonkurrens äro följande spörsmål att uppmärksamma. Om någon förfalskar flera urkunder, kan föreligga en flerfaldig brottslighet, i det att varje förfalskning utgör ett särskilt brott, t. ex. en falsk växel omsättes med en ny falsk växel. Intet hindrar emellertid att själva förfalskningsförfarandet kan vara så enhetligt, att det är att uppfatta såsom en enda handling eller åtminstone såsom ett enda brott (tidigare s. k. fortsatt förbrytelse i inskränkt mening, SOU 1937: 24 s. 69); särskilt kan härvid komma i fråga fabriksmässig framställning av seriehandlingar, t. ex. premieobligationer i talrika exemplar. I sådana fall föreligger icke något sammanträffande av brott och 4 kap. SL skall icke tillämpas. Däremot kan det tänkas. att upprepningsmomentet och de förfalskade handlingarnas talrikhet kommer förfalskningsbrottet att framstå såsom särskilt farligt, nämligen därutinnan att det riktar sig mot en större allmänhet. Är denna omständighet tillräckligt framträdande till sin betydelse, bör den föranleda att det enda förfalskningsbrottet hänföres under 3 § såsom grov urkundsförfalskning.
Beträffande förhållandet till 21 kap. hänvisas till vad som anförts vid rubriken till 12 kap.
