Genom uppställande av kravet på viss fara bortfaller – liksom i 1 § – behovet av ett särskilt subjektivt rekvisit. Enligt paragrafen fordras endast vanligt uppsåt. Detta skall omfatta alla delar av det objektiva rekvisitet och skall sålunda bland annat innebära insikt om att den begagnade urkunden är falsk. Vetskap härom fordras uttryckligen enligt avfattningen av SL 12: 6 och enligt de flesta av Thyrén föreslagna bestämmelserna om brukande av olika slag av falska handlingar. Kommittén har ej funnit nödigt att i lagtexten särskilt framhålla denna sida av kravet på uppsåt. Uttrycket "veterligen" kunde möjligen föranleda den missuppfattning att icke alla former av uppsåt skulle vara tillräckliga, i det att endast en från varje tvivel fri insikt hos den brottslige skulle kunna medföra straff. Till en sådan begränsning finnes icke något skäl. Även om den brottslige icke är fullt säker på att urkunden är falsk men hans tvivel icke är starkare än att eventuellt uppsåt bör anses föreligga, måste straff anses påkallat.
Liksom enligt den gällande rätten är straffet för brukande av falsk urkund bestämt genom en hänvisning till det för själva förfalskningen stadgade straffet. Detta innebär, att den gradindelning som föreskrivits i 1–3 §§ blir tillämplig även å brukandet. Samma omständigheter som äro avgörande för att själva förfalskningen hänföres till en lindrigare eller svårare grad av brottet erhålla motsvarande betydelse i fråga om brukandet. Lämpligt torde vara att även detta brott i förekommande fall av domstolarna betecknas med angivande av graden: ringa brukande av falsk urkund, grovt brukande av falsk urkund. Det må anmärkas att svårhetsgraden av förfalskningen och brukandet icke alltid bliva att bedöma på samma sätt beträffande en och samma urkund. Omständigheterna kunna vara sådana att förfalskningen är att anse som ringa men brukandet såsom straffbart enligt 1 § eller omvänt. I allmänhet torde gälla att brukande såväl i fråga om dess hänförande till viss brottsgrad som med hänsyn till straffmätningen är att bedöma såsom något lindrigare än själva förfalskningen, Brukande ensamt för sig är nämligen ofta mindre planmässigt och kräver mindre förberedelser än förfalskning.
Ehuru brukande icke fordras för straff enligt 1–3 §§, är det tydligt att i det vanliga fall att förfalskaren själv brukar den falska urkunden straff endast skall ådömas för förfalskningen och att 4 § icke skall åberopas. Detta följer därav att brukande kan sägas normalt åtfölja förfalskningen och därför har tagits i betraktande vid bestämmande av straffsatsen för denna. I de fall då förfalskaren icke gjort sig skyldig till brukande föreligger anledning till lindrigare straffmätning för förfalskningen, jfr Thyrén VI s. 160.
Beträffande förhållandet till 21 kap. hänvisas till vad som anförts vid rubriken till 12 kap.
Enligt den före 1942 års lagstiftning gällande rätten var negativ materiell förfalskning av handlingar föremål för en mycket splittrad behandling. I SL 12 kap. förekom därom endast en bestämmelse i 1 § om förstörande av allmän arkivhandling. Härtill anslöto sig bestämmelserna i SL 8: 18 och 19 om
