som alltid består någon risk för att så skall ske genom någon annan. För förfalskningsansvar förutsättes emellertid här som eljest, att den vidtagna åtgärden skall vara ägnad att vilseleda. Den som slår hål i ett mynt för att begagna det som prydnad kan sålunda icke dömas till ansvar för minskande av mynt, eftersom den verkställda förändringen utan vidare kan iakttagas.
De nu anförda synpunkterna kräva beaktande även i fråga om den tidpunkt, vid vilken brottet skall vara fullbordat. Enligt den gällande rätten inträder straffbarheten städse i och med själva förfalskningsåtgärden. Förslaget har samma ståndpunkt. Enligt den gällande rätten sänkes i allmänhet straffminimum för det fall att den brottslige ej har utgivit eller begagnat det förfalskade. Med hänsyn till det sätt varpå straffskalan utformats i förslaget erfordras icke någon föreskrift om särskilt nedsatt straff för de nämnda fallen.
Vad härefter angår de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet har den gällande rätten reglerat olika fall på olika sätt. 1 fråga om eftergörande av mynt eller sedel ävensom sedelförfalskning genom förändring av riktig sedel kräves för straffbarhet endast vanligt uppsåt, men om av omständigheterna framgår att det ej skett i bedräglig avsikt, skall endast bötesstraff inträda. I fråga om minskande av metalliskt mynt kräves åter för straffbarhet att gärningen bevisligen skett i bedräglig avsikt. Förslaget bibehåller ej denna olikhet. Varje fullbordad penningförfalskning synes i subjektivt hänseende vara i så hög grad förkastlig och även vara så farlig, att straff bör inträda även om gärningsmannen icke haft avsikt att svikligen utprångla det förfalskade. I ett fall låter den gällande rätten straffrihet inträda på grund av en senare åtgärd från den skyldiges sida, nämligen då eftergörande m. m. prövas ej ha skett i bedräglig avsikt och den skyldige av egen drift förstört det eftergjorda eller förändrade eller förebyggt all skadlig verkan därav. Den härunder liggande tanken torde vara den, att gärningsmannen, som förutsättes ha handlat utan ond avsikt, genom sin efterföljande åtgärd visat att någon fara icke förelåg. Såsom ovan framhållits kan kommittén icke biträda en sådan uppfattning. Varje myntförfalskning är att anse såsom farlig, och någon rimlig anledning varför den ändock skulle få företagas strafflöst låter sig icke påvisa. I den bestämmelse i kapitlet, som reglerar straffnedsättning och straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande, nämligen 12 §, har därför det ifrågavarande fallet icke upptagits.
Straffen för de olika fallen av penningförfalskning äro enligt den gällande rätten oftast mycket stränga. För förfalskning av guldmynt är maximistraffet sålunda åtta års straffarbete, för sedelförfalskning straffarbete i tio år; det normala minimistraffet i dessa fall är straffarbete i fyra år. Dessa straffsatser synas onödigt stränga. Ett så högt minimum kan i varje fall ej bibehållas i förslaget, som i ett sammanhang behandlar förfalskning av alla slags penningar och alla därvid förekommande gärningsformer. För normala fall av penningförfalskning föreslås en straffsats av straffarbete i lägst ett och högst åtta år. Till strängare bestraffning av grova fall finnes ej tillräcklig anledning. Däremot måste möjlighet beredas att ådöma lindrigare straff i
