Sida:SOU 1944 69.djvu/309

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
307
Försök.
12: 11

avböjdes att därvid införa straff för försök till vissa andra förfalskningsbrott. Beträffande förfalskning av handlingar, SL 12: 2–5, anfördes sålunda, att den som t. ex. experimenterar med att eftergöra en annans namnteckning under något kontrakt eller dylikt skulle, bl. a. därför att han i regel befinner sig inom sitt eget rådighetsområde, endast sällan bliva ertappad, och även där så skedde, skulle ovisshet ofta råda om han haft det för straff erforderliga uppsåtet. Att stadga straff särskilt för försök att begagna en falsk handling (SL 12: 6) skulle sakna större praktisk betydelse. Vad anginge egentlig penningförfalskning, SL 12: 12–14, syntes det ej erforderligt att stadga straff för försök med hänsyn till att sådan förfalskning vore straffbar såsom fullbordat brott så snart ett mynt eftergjorts eller annan hithörande förfalskningsåtgärd blivit verkställd, ävensom därtill att vissa förberedelser vore särskilt kriminaliserade enligt SL 12: 18.

Då straffrättskommittén nu har att föreslå en fullständig nydaning av bestraffningen av förfalskningsbrott, måste även frågan om straff för försök upptagas till förnyat övervägande. Den ståndpunkt, som blev intagen vid 1942 års partiella och preliminära reform av lagstiftningen om straffbua försök, kan härvid icke vara avgörande. Emellertid synes det kommittén välgrundat att bibehålla straff för försök i alla de fall, för vilka sådant straff helt nyligen blivit infört.

Till en början bör sålunda försök till såväl positiv som negativ förfalskning av allmänna arkivhandlingar, SL 12: 1, vara straffbar. Detta hänför sig till 1–3 och 5 §§ i förevarande förslag. Emellertid omfatta dessa icke blott förfalskning av allmänna arkivhandlingar utan av alla slags handlingar, som överhuvud åtnjuta straffskydd emot förfalskning, och även av vissa bevismärken. Det synes icke böra ifrågakomma att begränsa bestraffningen av försök till att gälla allenast allmänna arkivhandlingar, även om dessa torde i främsta rummet vara i behov av detta mera omfattande straffskydd. Jämväl enskilda arkivhandlingar kunna vara av stor betydelse och kunna genom ett avbrutet eller eljest misslyckat försök till förfalskning röna sådan inverkan. att deras användbarhet såsom bevismedel minskas eller helt omintetgöres. Detsamma gäller om åtskilliga urkunder, som icke äro hänförliga till arkivhandlingar. Överhuvud synes någon hållbar avgränsning av de fall av urkundsförfalskning och undertryckande av urkund, vilka böra vara straffbara på försöksstadiet, icke låta sig genomföra på grundval av ett särskiljande mellan olika grupper av urkunder. Likväl är en begränsning av det straffbara området påkallad, enär det skulle föra alltför långt att bestraffa varje försök till något hithörande brott. Till en början torde, i överensstämmelse med vad som enligt 1942 års lagstiftning gäller om de viktigaste förmögenhetsbrotten, försök till ett ringa brott icke böra bestraffas. Sålunda bör brott enligt 2 §, varför ej är stadgat svårare straff än fängelse. bestraffas endast såsom fullbordat. Vidare bör straff icke stadgas för ett försök till urkundsförfalskning, vid vilket den brottsliga begagnar sig av material som icke utgör någon urkund, exempelvis ett oskrivet papper. eller som åsyftar förändring av urkund, varöver han själv äger förfoga. En motsvarande begränsning