emellertid till att uppfatta SL 13: 4 som ett undantag från SL 13: 1; uppsåtlig mened skulle enligt denna mening bestraffas efter den lindrigare straffskalan i SL 13: 4, om den bestode i förtigande av obetänksamhet. På detta sätt torde gällande lag vara att tolka. Under stadgandet torde bl. a. böra hänföras fall, där vittne förtiger en omständighet utan avsikt att främja en oriktig utgång av processen.
Enligt kommitténs mening är det icke motiverat att uppställa en särskild straffskala för det fall, att mened äger rum genom förtigande av obetänksamhet. Förtigande skiljer sig ej alltid väsentligt från positiv uppgift, och innebörden av uttrycket obetänksamhet är svår att fastställa. Att ett särskilt stadgande om förtigande av obetänksamhet upptages i gällande lag sammanhänger, såsom framgår av det sagda, med att stadgandet ursprungligen avsågs för fall av oaktsam mened. Däremot synes det kommittén motiverat att nu vidtaga en ytterligare lindring av den allmänna straffskalan för mened. Erfarenheten under den tid som förflutit efter lagändringen år 1937 har givit vid handen, att mened i tämligen stor utsträckning funnits böra bestraffas med ett straff som understiger den för normalfall uppställda minimigränsen av ett års straffarbete. I betraktande härav synes det motiverat att låta det nu för fall, där synnerligen mildrande omständigheter föreligga, stadgade lägsta straffet, sex månaders straffarbete, utgöra minimum i en enhetlig straffskala för normalfall av mened. Som maximum åter torde för sådana fall fyra års straffarbete vara tillräckligt.
Gällande lag stadgar högre straff, där någon genom mened bidragit till att oskyldig blivit fälld till straff som han till fullo eller till någon del undergått. I sådant fall skall nämligen enligt SL 1322 menedaren förutom jämlikt SL 13: 1 även dömas till straff efter SL 16: 3, vilket alltefter svårheten av det straff som drabbat den oskyldige kan uppgå till livstids straffarbete eller lägre straff. Straffbestämmelserna i SL 13: 1 och 16: 3 skola därvid båda tillämpas enligt reglerna om sammanträffande av brott i SL 4 kap.
Jämväl enligt kommitténs mening är det motiverat att för vissa fall av mened stadga strängare straff än för normalfall. Tillämpligheten av den strängare straffbestämmelsen torde dock icke böra begränsas till fall, i vilka meneden bidragit till att oskyldig fått undergå straff. Det kan även för andra fall finnas behov av ett mycket strängt straff. För mened, som åsyftar att hindra att förrädare eller spion blir fälld, kan det sålunda med hänsyn till statens säkerhet vara önskvärt att äga tillgång till en straffskala med högre straff än fyra års straffarbete. Och mened i ett civilmål som rör ett mycket viktigt intresse, t. ex. frågan om någons äkta börd eller rätten till ett stort arv, synes även böra kunna bestraffas efter en strängare straffsats än den i allmänhet gällande. Icke heller torde det vara motiverat att, såsom i SL 13:? skett, låta straffskärpningen vara schematiskt beroende av skada som faktiskt orsakats genom meneden. Även andra omständigheter torde böra tillmätas betydelse för frågan, om mened skall bedömas enligt en högre straffsats än den vanliga. Bland annat torde det vara påkallat att fästa avseende vid vilket uppsåt menedaren haft. Kommittén föreslår att, i likhet med vad som skett
