vara straffbar hindrar ej, att beskyllningen faller under paragrafen. Om endast sådana beskyllningar, vilka avse även subjektivt sett straffbara gärningar, skulle omfattas av denna, skulle en beskyllning mot en enligt 5: 5 SL straffri person bliva att bedöma enligt förtalsbestämmelserna i 16 kap. SL vilket, emedan beskyllningen i regel torde vara av ärekränkande natur, ofta skulle få till följd, att uppgiftslämnaren bleve fälld till ansvar om han ej kunde genom åtal och dom visa att den beskyllde verkligen begått gärningen. Som de subjektiva förutsättningarna för ansvar ofta äro svåra att bedöma, synes det emellertid finnas fog för att den som inför polis eller åklagarmyndighet tillvitar annan en objektivt sett brottslig gärning göres ansvarig härför endast i den mera begränsade omfattning som framgår av förevarande paragraf.
Den lämnade uppgiften skall vara sanningslös. Uppger någon i enlighet med rätta förhållandet och utan att uttryckligen eller underförstått påstå att förskingring eller annat brott föreligger om en redovisningsskyldig att hans kassa visar brist, kan han icke fällas till ansvar, även om den redovisningsskyldige skulle vara oskyldig till att medel felas. Däremot kräves för straffbarhet enligt paragrafen icke att den mot vilken tillvitelsen riktas är oskyldig. Även den som i själva verket är skyldig bör enligt kommitténs mening skyddas mot att någon i strid mot rätta förhållandet föregiver besvärande omständighet mot honom eller förnekar mildrande omständighet. Ej heller fordras, att det genom det sanningslösa påståendet uppstår någon fara för att myndigheten skall vilseledas. Jämväl uppgift, vars sanningslöshet genast är uppenbar, har ansetts böra omfattas av lagrummet.
Utanför paragrafens räckvidd falla uppgifter, som visserligen i och för sig äro sanningsenliga men gälla omständigheter som arrangerats i vilseledande syfte. För sådana fall ifrågakommer i stället 10: 9 i förslaget. Enligt detta lagrum straffas nämligen, för bevisförvanskning, den som förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för en brottsutredning eller inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Även den som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis straffas enligt lagrummet. De gärningar som avses med detta äro såsom brottsnamnet anger av beskaffenhet att avse själva de föremål som ha betydelse såsom bevis. I så måtto är brottet att jämföra med förfalskning, varom stadgas i 12 kap. Såsom exempel på gärning, som faller under 10: 9, må nämnas utplånande av fingeravtryck på ett mordvapen eller omflyttning av föremål på brottsplatsen. Även den som inför myndighet åberopar falskt sådant bevis, t. ex. frånvaron av fingeravtryck på mordvapnet, de omflyttade föremålens läge eller enkom anbragta fotspår, gör sig skyldig till brott enligt nämnda lagrum. I dessa fall överensstämmer uppgiften i och för sig med rätta förhållandet och ansvar enligt förevarande paragraf kommer därför icke i fråga.
Paragrafen är icke tillämplig, där uppgiften riktar sig mot uppgiftslämnaren själv, i det att han t. ex. anger sig själv för ett brott som han icke förövat. Om en sådan självangivelse är ägnad att motverka att en i
