rätt skall gå fri från ansvar fordras att tillvitelsens sanning bevisas, något som i regel ej får ske annorledes än genom fällande dom för brottet. medan det enligt förslaget för ansvar fordras att tillvitelsen visas vara osann samt att den som gjort tillvitelsen underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen eller, där han icke gjort tillvitelsen i anmälan till myndighet eller under utredning vartill han själv tagit initiativet, att han insåg att han for med osanning. I den mån gärningen enligt gällande rätt icke kan bestraffas såsom angivelse eller ärekränkning innebär förslaget en utvidgning av det straffbara området. Det har nämligen ansetts påkallat att straffbelägga gärning som, ehuru den icke kan bedömas som ärekränkning, likväl är ägnad att påbörda annan brott, såsom fallet kan vara med sanningslöst föregivande av besvärande omständighet eller förnekande av friande omständighet.
Straffet har för uppsåtliga fall satts till högst straffarbete i två år. I jämförelse med straffet för falsk angivelse enligt gällande lag, vilket kan uppgå till straffarbete på livstid, innebär detta en betydande strafflindring. Kommittén har emellertid, såsom förut framhållits, icke kunnat biträda gällande lags ståndpunkt att i stort sett jämställa falsk angivelse med falskt åtal. För de i andra stycket behandlade fallen, vid vilka ej fordras att uppsåtet omfattar uppgiftens oriktighet, föreslås en straffsats av fängelse eller böter. Emedan paragrafen avser sanningslösa uppgifter som äro ägnade att låta någon framstå såsom förövare av brott, finnes det icke utrymme för en bestämmelse om straffminskning eller straffrihet sådan som den i 4 § givna.
Det torde framgå av det anförda, att förevarande paragraf är avsedd att ensam reglera straffansvaret i fråga om de gärningar som angivas däri. Liksom bestämmelserna om falskt eller obefogat åtal innebära bestämmelserna i paragrafen sålunda att tillämpning av stadgandena om ärekränkning är utesluten. Där tillvitelse om brott icke kan bestraffas enligt paragrafen emedan det ej är styrkt att den är osann, inträder icke ansvar för ärekränkning i stället.
Att omtala för obehörig att man gjort anmälan om brott kan emellertid vara att bedöma såsom ärekränkning, om anmälaren därigenom får anses upprepa beskyllningen. Det är också att märka, att en anmälan, ehuru den i sak är av det innehåll som avses i förevarande paragraf och anmälaren går fri från ansvar enligt paragrafen emedan han saknar det i första stycket fordrade uppsåtet och ej låtit sådan underlåtenhet som i andra stycket förmäles komma sig till last, till sin form kan vara sådan att anmälaren därigenom ådrager sig ansvar för ärekränkning.
Emedan förevarande paragraf ersätter de hittillsvarande bestämmelserna om ansvar för falsk angivelse, bör bestämmelsen i nya rättegångsbalken 20: 8 om rätt för angiven att väcka talan för falsk angivelse, därest kommitténs förslag godtages, hänföra sig till falsk eller obefogad tillvitelse. Likaså synes bestämmelsen i nya rättegångsbalken 19: 4 om forum för talan om ansvar för falsk angivelse böra anses avse tillvitelsebrottet.
