Det förutsättes för ansvar enligt paragrafen vidare, att den osanna uppgiften framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång. Med det sistnämnda uttrycket åsyftas bl. a. dom i tvistemål av någon betydenhet.
Den straffbara handlingen beskrives såsom underlåtenhet att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras. Den åtgärd som kommer i fråga år i allmänhet ett meddelande att den lämnade uppgiften var oriktig, till vederbörande myndighet eller ock till den enskilde mot vilken uppgiften var riktad, för att bereda denne tillfälle att låta höra uppgiftslämnaren ånyo. Av den som anställt åtal och sedermera finner att den tilltalade är oskyldig bör i allmänhet fordras, att han nedlägger åtalet. Vid prövningen, huruvida uppgiftslämnaren skall anses skyldig att vidtaga någon åtgärd, böra sådana omständigheter beaktas som huru viss han bort vara om den lämnade uppgiftens oriktighet och huruvida han insett betydelsen av uppgiftens oriktighet. Även den omständigheten att han själv måhända har olägenhet av uppgiftens beriktigande bör beaktas. Det bör också tagas hänsyn till beskaffenheten av den fara, som framkallats genom den oriktiga uppgiften. I detta hänseende år särskilt att iakttaga, att faran bör mätas efter förhållandena vid den tidpunkt då beriktigandet kommer i fråga. Är faran då redan avlägsnad, t. ex. genom att åtalet ogillats eller uppgiften blivit motbevisad, kan sålunda uppgiftslämnaren icke anses skyldig att vidtaga någon åtgärd. Är saken avgjord i den riktning dit den osanna uppgiften pekat, är intresset att uppgiften skall bliva beriktigad i många fall likaledes ringa men i andra fall, såsom om den på ett avgörande sätt bidragit till en straffdom som återstår att verkställa, icke mindre än förut.
I subjektivt avseende fordras uppsåt. Det skall ingå i gärningsmannens uppsåt, att en fara av ifrågavarande slag framkallats, och han skall uppsåtligen underlåta skäliga åtgärder till dess avvärjande.
Straffet har bestämts till böter eller fängelse.
Såsom anförts vid kapitelrubriken har kommittén i detta kapitel med menedsbrott och falskt åtal m. m. sammanfört vissa andra fall av osann utsaga. De fall, som upptagits i förevarande paragrafer, äro sådana, som inom teorien plägat betecknas såsom intellektuell handlingsförfalskning.
I gällande lag är s. k. intellektuell handlingsförfalskning straffbelagd endast i den utsträckning som angives i SL 12: 21 och 22. I det förra lagrummet stadgas straff, där någon i arbetsbetyg eller intyg om fattigdom, sjukdom eller annat dylikt uppger vad han vet vara osant och därav annan kan vilseledas eller skadas. Handlingar med omedelbar rättslig eller ekonomisk betydelse, såsom köpebrev, skuldebrev eller kvitton, avses icke med paragrafen. Enligt SL 12: 22 åter bestraffas falsk utsaga i sådan skriftlig försäkran på heder och samvete som avgives jämlikt 3: 2 eller 6: 9 giftermålsbalken, nämligen försäkran om frihet från äktenskapshinder och försäkran angående makars egendom.
