underlåtenhet såsom ett brytande mot ämbetsplikt och vid uppsåtlig positiv handling liksom vid oaktsamt förfarande såsom ett beteende "i ämbetet". Det kan icke ifrågasättas, att de använda uttrycken skulle avse olika samband med tjänsten, så mycket mindre som sambandet vid underlåtenhet måste vara ett och detsamma, oavsett om underlåtenheten sker av uppsåt eller av oaktsamhet. Under förarbetena till strafflagen finner man i motiven till lagkommitténs förslag uttalat, att ämbetsbrotten äro gärningar som bestå i kränkning av ämbetsplikter och att för alla de fall av ämbetsmäns kränkning av deras ämbetsplikter som ej blivit speciellt upptagna allmännare och mera omfattande bestämmelser blivit meddelade (med sistnämnda uttalande åsyftades två paragrafer som motsvarade SL 25: 16 och 17). Övriga brott av ämbetsmän beskrivas i motiven såsom allmänna brott, vilka ej äga gemenskap med ämbetsutövning.
Det ligger därför närmast till hands att anse jämväl uttrycken förbrytelse och vårdslöshet "i ämbetet" i SL 25: 16 och 17 innebära detsamma som ett åsidosättande av ämbetsplikt. I rättspraxis har också en under tjänstledighet förelupen underlåtenhet att vidtaga åtgärd med anledning av inkomna postförsändelser straffats såsom försummelse i tjänsten (NJA 1924 s. 547). Där det enligt instruktion eller eljest ålegat en ämbetsman att avhålla sig från viss enskild verksamhet, har förseelse mot denna tjänsteplikt bedömts Såsom fel i tjänsten (NJA 1882 s. 422 och 1938 s. 238). Likaså ha åberopande av falskt intyg, oriktiga uppgifter och olämpligt skrivsätt i infordrad förklaring eller vid muntligt förhör angående förhållande i tjänsten på grund av sin karaktär av brott mot sanningsplikt eller annan tjänsteplikt ansetts förövade i tjänsten (t. ex. NJA 1883 s. 328, 1935 s. 399 och 1943 s. 135). Å andra sidan har en gärning icke ansetts begången i tjänsten redan på den grund, att den förövats under tjänsteutövning eller med andra ord i tids- eller rumssammanhang med förrättandet av tjänsten, utan gärningens samband med ämbetsmannens tjänsteplikter har därjämte tillagts avgörande betydelse (t. ex. NJA 1919 s. 532 och 1930 s. 619).
Vid beskrivningen av de generella ämbetsbrotten har förslaget helt uteslutit rekvisitet "i ämbete" och allenast lagt till grund den bestämning som företrädesvis ansetts avgörande redan enligt gällande rätt, nämligen åsidosättande av tjänsteplikt. Kommittén anser, att en hänvisning till ämbetsmannens tjänsteplikter bereder avsevärt större säkerhet i det rättsliga bedömandet än en fordran på sådant samband med ämbetet som kan härledas ur det flertydiga och obestämda uttrycket "i ämbetet". Innehållet av de med varje särskild befattning förenade tjänsteplikterna framgår nämligen till största delen av uttryckliga bestämmelser i lag, instruktion eller annan författning eller av särskilda föreskrifter eller befallningar av förman. Även om man därigenom icke erhåller uttömmande ledning, framgår dock i det stora flertalet fall en bestämd gräns mellan vad som är och icke är föremål för tjänsteplikt. Enligt oskrivna regler måste det vara tjänstefel att ljuga, att använda ohyfsade uttryck även om de ej utgöra ärekränkning o. s. v. På det område där uttryckliga föreskrifter saknas kan en praktiskt kännbar