färdigheter som erfordras för tjänstens utövning. Det utvidgade culpastraffet tjänar såsom medel att framtvinga viss standard hos ämbetsmännen även i dessa avseenden. Denna bestämning av culpa inom offentlig tjänst har i tillämpningen visat sig väl motsvara det praktiska behovet, och förslaget har därför bibehållit den i sak oförändrade beskrivningen oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet.
Straffsatserna i paragrafen äro desamma som i nuvarande SL 25: 17 allenast med den jämkningen, att såsom förutsättning för svårare straffbarhetsgrad uppställts att grovt tjänstefel föreligger i stället för synnerligen försvårande omständigheter vid brottet. Ehuru tjänstemissbruk är mera begränsat än det nuvarande kvalificerade ämbetsbrottet i SL 25: 16 och alltså vissa till sistnämnda brott hörande fall vilka förskylla avsättning enligt förslaget hänföras till tjänstefel, har någon skärpning i strafflatituden icke ansetts erforderlig. I den mån så behöves kunna de nämnda fallen bestraffas med avsättning genom att hänföras till grovt tjänstefel.
I fråga om tjänstefel föreligger ytterligare det förhållandet, att straffrättsskipningen fullgör en uppgift utöver den som avser reaktionen mot en ämbetsmans individuella brottslighet, nämligen att träffa ett avgörande, huruvida en tjänsteåtgärd varit riktig eller oriktig. Erfarenheten visar, att behov av ett sådant avgörande föreligger i viss utsträckning även utanför det område där tillvaron av tjänstefel bör medföra ådömande av ansvar. Tjänstefelet kan i objektivt avseende vara så ringa, att ett dagsbotstraff, även det lägsta, synes opåkallat, såsom icke sällan är fallet i fråga om smärre rutinfel. Icke desto mindre har felets konstaterande sin betydelse för att fästa uppmärksamheten därpå och förebygga ett upprepande för framtiden. Vidare kunna de rättsregler som föreligga rörande en tjänsteåtgärd vara så ovissa eller svårtolkade, att ett misstag från ämbetsmannens sida är i hög grad ursäktligt, och ådömande av ansvar är därför uteslutet även i fall där åtgärden hänför sig till intressen av stor objektiv betydelse (t. ex. NJA 1931 s. 569). Det oaktat påkallas en prövning av tjänsteåtgärdens laglighet för att undanröja fortsatt ovisshet för framtiden, och prövningen måste ankomma på domstol i alla fall, där ämbetsmannen är domare eller annan som icke är underställd någon disciplinmyndighet eller där sådan myndighets prövning icke är tillfyllest.
I rättspraxis på tjänstefelens område har detta praktiska behov sedan länge föranlett domstolarna att i domskälen uttala att en ämbetsman förfarit felaktigt men att felet icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar. Domslutet utmynnar sedan i att talan om ansvar lämnas utan bifall. Emellertid lider ifrågavarande utväg av den ofullkomligheten, att vad som i detta fall är väsentligt, nämligen förklaringen om felaktigt förfarande, icke ingår i domslutet och att det på grund därav icke är fullt klart att denna förklaring ensam för sig kan dragas under högre rätts prövning.
Kommittén har ansett att det föreliggande behovet att lagligheten av en tjänsteåtgärd kan underställas domstols avgörande, även då straff icke yrkas,
