förutvarande kungörelseförfarandet med kallelse i allmänna tidningarna och en frist av tre månader därefter ha bibehållits. Däremot har avsättning i föreliggande fall begränsats till att avse den befattning, från vilken ämbetsmannen uteblivit. Då avsättningen här saknar straffkaraktär, har nämligen den eljest i förslagets 2: 16 genomförda grundsatsen, att avsättning innebär förlust av samtliga allmänna befattningar som den dömde innehar, ansetts icke böra tillämpas.
Bestämmelserna i 25 kap. SL äro med visst nedan berört undantag tillämpliga blott på den som är underkastad ämbetsansvar. Ha flera medverkat till brott av ifrågavarande slag, äro därför bestämmelserna i kapitlet icke tillämpliga på annan än den som är underkastad sådant ansvar.
Enligt Thyrén torde denna ståndpunkt numera icke kunna fasthållas. Emedan ett definitivt ställningstagande till frågan om ansvar för delaktighet i ämbetsbrott enligt hans åsikt lämpligen borde ske först när strafflagens speciella del fullständigt genomarbetats, avstod han emellertid från att i sitt utkast upptaga någon bestämmelse i ämnet (VII s. 191).
Kommittén, som i olikhet mot Thyrén har till uppgift att revidera strafflagens speciella del i etapper, kan icke undgå att i detta sammanhang taga ställning till frågan om medverkansansvaret vid ämbetsbrott. I 3: 3 har kommittén föreslagit en allmän bestämmelse av innehåll att straff, som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning, ock skall drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. Det spörsmålet inställer sig därför här, huruvida skäl finnas att beträffande ämbetsbrott stadga undantag från denna bestämmelse.
Det är vid övervägande av denna fråga till en början tydligt att ämbetsstraffen avsättning och suspension icke kunna komma i fråga för andra än dem som äro underkastade ämbetsansvar. Starka skäl tala ock för att låta räckvidden av 5 § vara begränsad till dem som äro gärningsmän till det där behandlade brottet, tjänstefel. Detta brott innefattar ett åsidosättande av tjänsteplikt i största allmänhet utan uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon enskild skada eller förfång. För förebyggande av sådana enkla tjänstefel, vilka till stor del bestå i försummelser eller andra fel av oaktsamhet, synes det icke behövligt att utom ämbetsmannen själv även straffa dem som jämte honom medverkat till gärningen. Såsom i motiven till 9 § framhållits, är vidare 5 § tillämplig parallellt med talrika disciplinära ansvarsbestämmelser, och det beror på olika hänsyn utanför det straffrättsliga bedömandet, vilkendera bestraffningsformen i det särskilda fallet kommer att tillämpas. De disciplinära straffbestämmelserna äro emellertid icke tillämpliga på utomstående medverkande, och det synes då lämpligt att inom området för tjänstefel enligt 5 § göra samma begränsning. Av dessa skäl föreslår kommittén, att i andra stycket, såsom undantag från de eljest tillämpliga reglerna i 3 kap., stadgas straffrihet för anstiftan eller medhjälp
