Sida:SOU 1944 69.djvu/443

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
441
Personer underkastade ämbetsansvar.
25: 12

berövade friheten har den personkrets som underkastas ämbetsansvar enligt förslaget i visst avseende givits olika omfattning inom de statliga och kommunala inrättningarna å ena sidan och de enskilda inrättningarna å den andra. Vid de enskilda inrättningarna upptar nämligen förslaget en genomgående begränsning till sådan personal vars verksamhet är av den särskilda beskaffenhet som avses med straffskyddet. Personen skall antingen förestå ifrågavarande verksamhet, varmed avses inrättningens styrelse och föreståndare, eller ock vara satt att deltaga i samma verksamhet. Däremot ha skäl icke ansetts föreligga att överhuvud inbegripa tjänstemän som icke deltaga i denna verksamhet, t. ex. en tjänsteman på kontoret vid en enskild alkoholistanstalt eller ett enskilt skyddshem eller ledare av linje- eller verkstadsarbeten vid en enskild järnväg. Såvitt angår motsvarande statliga och kommunala inrättningar komma däremot vid dem anställda tjänstemän i inskränkt mening på grund av denna sin ställning att vara underkastade ämbetsansvar enligt andra punkten av förevarande stycke.

Utanför det nu behandlade området, där för rättssäkerhetens eller den allmänna samfärdselns skull ämbetsansvaret utsträckts även till osjälvständiga biträden, har i förslaget icke upptagits någon allmän regel om ämbetsansvar vid inrättningar som icke äro statliga eller kommunala. Uppenbarligen förekomma bland de i SL 25: 22 avsedda allmänna, av Konungen stadfästade inrättningarna eller stiftelserna åtskilliga vilka utöva en offentlig funktion av sådan beskaffenhet att ämbetsansvar för styrelse och tjänstemän i inskränkt mening fortfarande bör upprätthållas. Såsom exempel kunna anföras hushållningssällskapen, de allmänna kreditinrättningarna och de enskilda högskolorna. Den gräns för hithörande inrättningar som för närvarande uppdrages i SL 25: 22 har emellertid på grund av sin obestämdhet berett tillämpningen så uppenbara vanskligheter, att gränsen icke kan upprätthållas i ny lagstiftning. Överhuvud torde det icke vara möjligt att genom en allmän regel ändamålsenligt bestämma ämbetsansvarets omfattning på ifrågavarande område. Genom att i stället göra detta ansvar beroende på individuell prövning torde även vinnas en säkrare garanti för att ansvaret icke kommer att utsträckas över den gräns där inrättningens offentliga funktion är fullt jämställd med den statliga och kommunala verksamheten och därför i motsvarande grad påkallar ämbetsansvar. På grund därav har i förevarande paragraf, tredje stycket, upptagits en delegationsbestämmelse enligt vilken Konungen äger förordna om ämbetsansvar för befattningshavare vid viss allmän inrättning. Förordnandet torde i allmänhet kunna meddelas generellt och gå ut på att befattningshavare vid inrättningen i allmänhet eller i den utsträckning första stycket i motsvarande fall anger skola vara underkastade ämbetsansvar, men det finnes intet hinder att begränsa förordnandet till innehavare av viss eller vissa angivna befattningar. Vad som innefattas under allmän inrättning får bedömas med ledning av de hittills tillämpade synpunkter som berörts i det föregående. Den obestämdhet som vidlåder termen allmän är i detta sammanhang vida mindre betänklig, då fråga allenast är om en gräns för Konungens rätt att förordna om ämbetsansvar.