föranleda ansvar och att en form bör finnas för att från jurymannalista enligt tryckfrihetsförordningen § 5 5 punkten avföra den som på grund av sådant brott eller ock allmänt brott är ovärdig eller icke skickad att fortfarande vara juryman.
Övergångsbestämmelser.
Beträffande införande av ny strafflagstiftning tillämpas analogiskt
principerna i 1864 års förordning om strafflagens införande. Icke heller vid 1942
års lagstiftning om förmögenhetsbrott meddelades särskilda regler om
införandet. (Se Ekeberg, Strahl och Beckman, Strafflagen jämte förklaringar
till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, 2 uppl. s. 338–350,
ävensom Svjt 1943 s. 358 och 1944 s. 300–302 samt NJA 1944 s. 229.) Man
torde nu böra förfara på samma sätt.
På sätt 5 § nämnda förordning innehåller bör alltså brott, som är förövat innan nya lagen blivit gällande men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom dom som vunnit laga kraft eller ej varder överklagad, straffas efter nya lagen, om det straff, som bör ådömas efter samma lag, är lindrigare än det som i äldre lag eller författning varit stadgat för brottet. Bedömandet huruvida ny eller gammal lag är mildare skall ske efter en jämförelse mellan de straff man i det enskilda fallet skulle ha ådömt enligt nya lagen och enligt äldre rätt. Nya lagen bör icke anses leda till lindrigare straff därför att den innefattar en sammanslagning av flera straffskalor till en (jfr NJA 1943 s. 422). Vid jämförelsen mellan ny och gammal lag skola även vardera lagens återfallsregler tagas i betraktande (jfr NJA 1943 s. 358). I överensstämmelse med 12 § 1864 års förordning böra de nya reglerna om återfall i 4: 14 vinna tillämpning, ändå att straffet för förra brottet varit ådömt efter äldre lag eller författning. Vad angår sammanträffande av brott, bör jämförelsen i fråga om mildare lag icke avse de gemensamma straffen utan varje särskilt brott. Vid bestämmande av ett gemensamt straff för det hela böra, i anslutning till principen i 11 § nämnda förordning, konkurrensreglerna alltid tillämpas i sin nya utformning, dock att brotten enligt allmänna grundsatser ej må föranleda högre sammanlagt straff än vad därå efter äldre lag kunnat följa. Det i praxis uppställda undantaget beträffande fortfarande tillämpning av konkurrensreglerna i upphävda SL 20: 8 och 9 (se NJA 1943 s. 163), vilket hänför sig till den särskilda utformningen av 20 kap. i dess äldre lydelse, äger icke någon motsvarighet beträffande de nu föreslagna ändringarna i konkurrensreglerna.
De nu omtalade övergångsbestämmelserna för ådömande av straff få i viss mån anses analogt tillämpliga även på rätten att anställa åtal. En genom nya lagen införd inskränkning i åtalsrätten gäller alltså även för tidigare förövade gärningar, såvitt ej åtal anställts före den nya lagens ikraftträdande. Har å andra sidan ett brott genom nya lagen lagts under allmänt åtal, medför detta ingen ökad möjlighet att åtala äldre brott.
