han går fri från straff, ty han bör icke få räkna sig tillgodo att de andras handlingar ensamma skulle varit tillräckliga för att bringa brottet till stånd. För hans straffbarhet bör det vara tillfyllest, att han främjat brottet.
Det är anledning att något dröja vid denna punkt. Givet är, att om flera medverkat exempelvis till stöld av en låda på det sättet att de tillsammans burit bort lådan, alla måste anses straffbara, även om lådan icke var tyngre än att, om någon av dem avhållit sig från att deltaga, den eller de andra utan tvivel skulle ha rätt med att ensamma föra bort den. Likaså är det klart, att den som vid en av flera planerad stöld enligt honom tilldelad uppgift står på vakt måste anses ha medverkat till stölden, och detta oavsett om vakthållningen visar sig behövlig eller icke och oavsett om den eller de andra måste antagas ha fäst sådan vikt vid att någon stod på vakt att de icke därförutan skulle ha vågat utföra stölden. Medverkan behöver sålunda, såsom ock för gällande lags del framgår av SL 3: 4, för att vara straffbar icke vara en avgörande orsak till den brottsliga effekten. Det räcker, att medverkan övat inflytande på händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning, vore det så än blott genom att styrka de andra i deras brottsliga beslut. En handling, som varken fysiskt eller psykiskt övat inflytande på brottets tillkomst, är däremot ej att anse som medverkan. Den som, gärningsmannen ovetande, håller vakt vid brottsplatsen, kan sålunda icke straffas för medverkan, om vakthållningen i verkligheten var obehövlig. Det kan nämligen icke gärna komma i fråga att straffa en yttring av en brottslig vilja oberoende av på vad sätt det avsedda brottet kommit till stånd och således även om brottets tillkomst icke stått i något samband med viljeyttringen. För medverkan kan således icke heller t. ex. den straffas, som anskaffar vapen i tanke att hjälpa en annan vid ett av denne planerat brott, om denne aldrig får mottaga vapnet eller ens höra talas om det. Med hänsyn till en sådan gärnings allmänt sett farliga beskaffenhet har den emellertid under vissa förutsättningar kriminaliserats såsom förberedelse i 2 § detta kapitel.
Den bestämmelse om medverkans straffbarhet, som enligt det sagda bör upptagas i strafflagens allmänna del, torde emellertid icke, såsom den motsvarande danska bestämmelsen, böra vara så avfattad, att medverkande skulle kunna straffas ehuru icke något brott kommit till stånd. Såsom enligt gällande svensk rätt torde böra fordras, att det föreligger ett fullbordat brott eller ett straffbart försök; en straffbar förberedelse räcker också, emedan sådan enligt förslaget betraktas såsom ett särskilt brott av lindrigare beskaffenhet. Däremot vill kommittén icke förorda, att försök till delaktighet straffbelägges. Förslag om att i viss omfattning kriminalisera sådant försök ha visserligen vid olika tillfällen framställts i vårt land. I strafflagskommissionens förslag ingick sålunda som nämnt, att försök till anstiftan skulle vara straffbart, och förslag härom framfördes även i ett år 1940 avgivet betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om straff för försök till brott (SOU 1940: 19). Tanken att straffbelägga försök till anstiftan mötte emellertid motstånd i yttranden över betänkandet och i den kungl. proposition
