örter, gräs och andra mindre växter. Fridlysningen får dock ej i något fall hindra marks begagnande för odlings- eller byggnadsändamål.
Vad angår svensk rätt innehåller, som förut nämnts (s. 39), 11 § lagen angående naturminnesmärkens fredande särskilda bestämmelser till skydd för djur- och växtarter. Enligt detta stadgande kan beträffande sällsynt djur, vars fångande eller dödande icke är att hänföra till jakt eller fiske, eller beträffande sällsynt växt länsstyrelsen, efter framställning av vetenskapsakademien, meddela förbud för envar att å område, vartill han ej har äganderätt eller nyttjanderätt, avsiktligt borttaga eller skada sådant naturföremål. Enligt 12 § äger vetenskapsakademien att för vetenskapliga forskningar medgiva undantag från förbudet.
Till motivering av bestämmelserna anfördes i 1907 års betänkande i huvudsak följande.
Beträffande vissa slag av naturföremål, nämligen sällsynta djur, vilkas
fångande eller dödande å annans mark icke genom nuvarande lagstiftning (jakt-
och fiskelagstiftningen) är belagt med straff, såsom reptiler, insekter m. fl.
ävensom sällsyntare växter, synes det i huvudsak behövliga skyddet kunna ernås på
en genare väg än genom fullständig fridlysning. Vad angår ägare och rättsägare
kan man visserligen icke mot deras vilja utan vidare meddela ett förbud, som
till exempel skulle hindra dem att beta sina kreatur på sin egen mark, men
gentemot alla de övriga, varibland särskilt märkas samlarna av sällsynta naturalier,
torde man utan vidare kunna stadga förbud att å annans mark avsiktligt
borttaga eller skada naturföremål av nu nämnd art. Lägger man i Konungens
befallningshavandes hand att på framställning av Vetenskapsakademien
meddela dylikt förbud, torde man hava nödiga garantier för att denna rätt icke
kommer att missbrukas.
Enligt 1 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt gäller som allmän regel,
att den, som har rätt till jakt, äger att å det område, jakträtten omfattar,
jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur och fåglar. Gällande fiskelagar
nämna däremot icke något om vilka djur som kunna bli föremål för fiske,
och fiskerättskommittén har i sitt förslag till fiskelag (SOU 1947:47)
funnit att någon närmare definition på vad som utgör föremål för fiske icke
vore erforderlig. Kommittén anförde härom:
Att enligt gängse rättsuppfattning »fiske» kan avse även vissa andra djur
än fiskar är ställt utom tvivel. Erinras må att i 3 § lagen om rätt till fiske
omtalas fiske efter ostron och hummer, samt att enligt 25 § fiskeristadgan denna
stadgas bestämmelser äro tillämpliga på kräftor, räkor, krabbor och pärlmusslor.
Även andra skaldjur, såsom blåmusslor, kunna helt visst vara föremål för fiske.
Att bestämmelserna om fiske icke äro tillämpliga på varmblodiga
ryggradsdjur – till exempel tumlare – lärer vara klart utan att uttrycklig föreskrift
därom intages i fiskelagen. Å andra sidan har kommittén ansett, att fiskelagens
tillämplighetsområde ej bör definitivt begränsas till fiskar och skaldjur, utan
att det bör lämnas öppet för rättspraxis att under lagens bestämmelser
inbegripa fångandet också av andra lägre vattendjur, för den händelse dessas
114
