format ofta ett störande inslag i landskapsbilden. Ur naturskyddssynpunkt måste det därför anses önskvärt att kunna begränsa här ifrågavarande slag av annonsering, reklam och propaganda utmed järnvägarna.
Annons-, reklam- och propagandaanordningar utmed vattenleder och enskilda vägar torde visserligen icke vara så vanliga men förekomma dock i sådan omfattning att förhållandet icke bör lämnas obeaktat. Särskilt är det naturskyddsintresset som här gör sig gällande men även trafiksäkerheten kan i vissa fall äventyras i fråga om enskilda vägar.
Beträffande affischering utmed gator och andra allmänna platser i städer och samhällen saknas föreskrifter, där ej sådana utfärdats med stöd av ordningsstadgans allmänna bestämmelser i § 20 eller gata i visst fall tillika är att anse såsom allmän väg. Om gata har karaktär av allmän väg, är ju väglagen tillämplig, men dess bestämmelser i ämnet komma likväl i detta fall att sättas ur kraft genom det i väglagens 36 § första stycket gjorda undantaget för tättbebyggt område. Däremot kan den faktiska skillnaden mellan landsbygd och större samhällen motivera att, om för riket i stort utfärdas generella bestämmelser i ämnet, de större samhällena få intaga en undantagsställning.
Enligt kommittén vore en revision av gällande regler om affischering av
behovet påkallad främst för att effektivare förhindra vanprydande sådan
men även för att skyddet mot trafikfarliga reklamanordningar måtte
komma icke blott de allmänna vägarna utan även vissa andra trafikleder till
godo. I detta sammanhang berörde kommittén frågan om den enskildes
intresse att få efter eget gottfinnande bedriva reklam samt anmärkte
därvid till en början, att det icke kunde vara föremål för tvekan att detta
intresse borde få vika, där det komme i strid mot det allmännas fordringar
å trafiksäkerhet eller där eljest allmän ordning och säkerhet det krävde.
Däremot kunde, fortsatte kommittén, meningarna lättare gå i sår, då fråga
vore om begränsning av möjligheterna till reklamanordningar ur
synpunkten att de utgjorde ett för skönhetssinnet störande inslag i
landskapsbilden. Olägenheten av effektivare inskränkningar i rätten att uppsätta
dylika affischer torde dock, om reglerna gåves lämpligt innehåll, icke vara
synnerligen stor. Många andra sätt att bedriva reklam stode till buds, och
den förtjänst, vederbörande jordägare kunde bereda sig genom att upplåta
rätt till affischering, vore i regel ringa.
Kommittén förordade, att frågan om uppsättande av affischer i det fria
gjordes till föremål för bestämmelser i en särskild lag. Syftet med en sådan lag
skulle då bli att bereda skydd dels för trafiken, dels för naturen mot vissa
anordningar, som kunde utgöra en fara för den förra eller vanpryda den senare.
Lagen skulle ersätta bestämmelserna i 36 § (numera 39 väglagen men
meddela skydd för trafiksäkerheten å icke blott allmänna vägar eller andra i
teknisk mening allmänna trafikleder utan även enskilda vägar. vilka faktiskt
trafikerades av allmänheten. Så långt som till ett allmänt naturskydd kunde
lagen givetvis icke sträcka sig, lika litet som till ett allmänt trafikskydd.
Uppgiften vore begränsad med avseende å de vanprydande respektive farliga
anordningarnas art. Dessutom borde naturskyddet inskränkas till platser, vilkas