Gävleborgs län: Nedskräpning vore stundom betydande vid sjöstränder och campingplatser. Markeringsremsor vid tävlingsspår kvarlämnades. Klagomål från markägarna över skadegörelse hade försports endast i enstaka fall. De hade då gällt risbrytning, markeringsremsor och i undantagsfall nedskräpning. Propaganda och undervisning i skolorna samt ett och annat i pressen kungjort statuerat exempel förordades.
Västernorrlands län: Nedskräpning vid rast-, bad- och campingplatser vore vanlig. Förbättring i rådande förhållanden torde endast kunna vinnas genom propaganda för hänsynsfullhet mot andras intressen. På större samlingsplatser torde ordningsmän icke kunna undvaras.
Jämtlands län: Skador och klagomål över dylika kunde man knappast tala om. Nedskräpning förekomme, dock torde ortsbefolkningen vara bättre än turisterna söderifrån, vilka kvarlämnade apelsinskal och smörgåspapper längs turistskidstråken.
Västerbottens län: Skador å naturen av den rekreationssökande allmänheten vore så obetydliga, att de icke förtjänade nämnas. Klagomål hade veterligen icke förekommit.
Norrbottens län: Nämnvärda skador från friluftsfolkets sida kunde ej sägas ha förekommit. Endast enstaka klagomål hade avhörts. Rättelse erhölles bäst medelst upplysning, enär just det ökade friluftslivet medfört bättre förståelse för att fara varsamt fram i naturen.
Erinrande om sitt förslag till skydd mot nedskräpning inom
strandområden framhöll fritidsutredningen, att en liknande bestämmelse
gällande för alla marker säkerligen skulle, trots de oundvikliga svårigheterna
att beivra begångna förseelser, få en avsevärd psykologisk verkan och
utgöra ett effektivt stöd för upplysningsverksamheten. Enligt
fritidsutredningens uppfattning borde därför åtgärder vidtagas för att få till stånd en
dylik lagstiftning.
I en vid 1940 års lagtima riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 154) hemställde herr Otto Wallén, att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och straffbeläggning av åtgärder, som innefattade nedskräpande eller vandalisering och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas närhet, i den mån straffpåföljd ej redan vore stipulerad. Till motivering av yrkandet anfördes i motionen i huvudsak följande:
Under de senare åren har en klar tendens fått uttryck, nämligen att göra så
många som möjligt av vårt lands invånare delaktiga av det friska lantlivet och
dess rekreationsmöjligheter. Sett från synpunkten av den alltmer tilltagande
urbaniseringen och att allt flera av vårt lands ungdomar instängas i städernas
fabriker eller mörka butikslokaler, är också detta enbart en källa till glädje. Men
medaljen har en frånsida. De skaror, som i allt större antal söka sig ut i naturen
för att där tillbringa veckohelgen eller semestern, glömma mer än ofta, att de
äro gäster hos enskilda människor, då de slå upp sina tält eller laga sin mat.
Det är lätt att konstatera, att sönderslagna buteljer, bortkastat papper,
matrester m. m. utgöra tecken på stadsbornas tacksamhet för en på angenämt sätt
tillbragd vilotid på landsbornas områden. Men landsborna ha berättigade krav
