torde dock från tillämpningen av det föreslagna stadgandet böra, liksom i 23 §, undantagas sådana fall, där frågan enligt lag skall prövas i särskild ordning.
Tvångsingripandet föreslås skola ske i form av föreläggande, som meddelas av länsstyrelsen. Föreläggandets innehåll bör givetvis anpassas efter omständigheterna. Det bör vara förenat med vite. Såsom villkor för att föreläggande må givas bör, i överensstämmelse med vad som föreslagits under 23 §, gälla att det icke innebär något för den, mot vilken det riktas, oskäligt betungande. Den skälighetsprövning, som sålunda måste föregå länsstyrelsens beslut, innefattar en avvägning av å ena sidan de beräknade kostnaderna för de åtgärder, föreläggandet åsyftar, samt å andra sidan omständigheter sådana som skadans svårighetsgrad och de förhållanden under vilka den orsakats, redan nedlagda kostnader på avhjälpande av de uppkomna missförhållandena samt, om dessa orsakats genom arbetsföretag, dettas ekonomiska bärkraft. Föreläggandet bör kunna avse skyldighet icke endast att iordningställa ett område utan även att vidtaga åtgärder, som förhindra eller motverka ett upprepande av det inträffade. Ett föreläggande av sistberörda innehåll kan naturligtvis närmast ifrågakomma gentemot arbetsföretag.
Om affischering.
Under 25 § har utredningen lämnat en redogörelse för de förslag, som tidigare förekommit i syfte att förhindra ur naturskyddssynpunkt olämplig affischering.
På skäl, utredningen vid behandlingen av nämnda paragraf anfört (s. 145), har utredningen funnit de missprydande inslag i naturen, som åstadkommas genom affischer och jämförliga anordningar av icke bestående slag, vara att anse såsom närmast likställda med sådan nedskräpning som sker genom kvarlämnande av avfall, papper och dylikt. Även om man beträffande detta slag av reklam eller propaganda införde tillståndstvång liknande det som föreslagits under 25 §, skulle dess nedskräpande verkan icke förebyggas. Det väsentliga ur naturskyddssynpunkt i fråga om tillfälliga reklam- eller propagandaanordningar är, att de icke bli sittande obegränsad tid utan tagas ner, då de tjänat sitt syfte, samt i vart fall då det måste antagas, att deras utseende hunnit bli mer eller mindre fördärvat av väder och vind. En föreskrift om skyldighet att sålunda efter viss tid avlägsna lösa affischer och dylikt kan, därest tidsfristen ej tillmätes för knapp, icke betraktas såsom något omotiverat intrång i rörelsefriheten eller någon oskälig belastning av de berörda företagen.
