Den närmaste ledningen av naturskyddet åvilar för närvarande vetenskapsakademien och den inom denna inrättade naturskyddskommittén. Naturskyddets uppgifter äro emellertid enligt vad nyss påvisats så stora och talrika och ha fått en så mångsidig syftning, att de ej längre lämpligen böra såsom av sidoordnad vikt handläggas av en utpräglat vetenskaplig institution. Ej heller torde någon annan, nu bestående organisation lämpa sig för verksamheten i fråga. Utredningens förslag innebär (s. 191 o. f.), att verksamheten skall handhavas av en för ändamålet särskilt bildad organisation, statens naturvårdsnämnd. Dess främsta uppgifter böra i anslutning till det anförda bli dels att vaka över att det kulturella och sociala naturskyddet tillgodoses bland annat genom tillämpning av naturskyddslagstiftningen dels ock att verka för att det ekonomiska naturskyddet får lämplig utformning i olika specialförfattningar och vid deras tillämpning. Hänsyn måste härvid tagas till landets natur som helhet betraktad samt till de förändringar däri, vilka, på lång sikt, även isolerade åtgärder kunna åstadkomma.
Naturvårdsnämnden, som skall vara direkt underställd jordbruksdepartementet, föreslås skola bestå av sju ledamöter, förordnade av Kungl. Maj:t för viss tid. Vid nämndens sida måste finnas ett kansli med en vetenskapligt utbildad, erfaren naturskyddsman såsom främste befattningshavare. Såsom medhjälpare åt denne måste ytterligare en högt kvalificerad kraft knytas till kansliet. Nämnden bör därutöver ha möjlighet att vid behov anlita särskild sakkunskap. För nödig kontakt med förhållandena i olika landsdelar bör nämnden ha tillgång till ett antal ortsombud runt om i landet. Utredningen räknar med, att sådana ortsombud kunna förvärvas i form av frivilliga krafter. Kostnaderna för ortsombuden skulle alltså begränsas till i huvudsak ersättning för utlägg vid resor, företagna i nämndens uppdrag.
Den svenska naturskyddslagstiftningen är bristfällig även i andra avseenden än här berörts. Vad angår våra naturminnesmärken eller, som utredningen anser dem lämpligen böra benämnas, naturminnen är det en kännbar brist i nuvarande lagstiftning, att fridlysning icke kan ske mot ägarens bestridande. Lagen har vidare visat sig otillräcklig bland annat då det gäller att bereda erforderlig vård av fridlysta föremål eller områden; man är härutinnan i stort sett helt beroende av villigheten hos den som påkallat fridlysningsförfarandet. En annan omständighet, vilken kan vara ägnad att verka återhållande på utnyttjandet av fridlysningsinstitutet, är att enligt gällande lag de förberedande kostnaderna för förfarandet skola bestridas av sökanden. I samtliga här påtalade hänseenden bör ändring ske. Utredningen föreslår (s. 90 o. f.), att fridlysning skall kunna meddelas oberoende av ägares eller andra rättsinnehavares samtycke. Tillskyndas genom fridlysning avsevärt men, skall dock den, som icke samtyckt till åtgärden,
