men. Ringare olägenheter få vederbörande finns sig i utan ersättning, en grundsats som för övrigt kan sägas gälla även med nuvarande bestämmelser, enligt vilka ett oväsentligt intrång kan få göras även mot sakägares — dock icke markägares — bestridande. I detta sammanhang bör framhållas att skydd för naturvärden ofta kan vinnas genom åtgärder, som för markägare eller andra rättsägare innebära intrång av mycket obetydlig beskaffenhet. Närmare synpunkter på ersättningsfrågan utvecklas under 9 § (s. 93 o. f.).
I vissa fall är det emellertid icke tillräckligt att lämna skadeersättning. Kommer en hel fastighet på grund av fridlysning därinom att icke kunna nyttjas annat än på sätt som står i uppenbart missförhållande till fastighetens tidigare värde, bör ägaren vara berättigad att fordra att fastigheten löses. Liknande stadgande finnes i 21 § byggnadslagen ävensom i 24 § lagen om allmänna vägar och 12 § expropriationslagen.
Vad angår den andra i det föregående berörda invändningen mot gällande bestämmelser om naturminnen, eller frågan om vem som skall svara för kostnaderna för genomförande av ett fridlysningsförfarande, synes det enligt utredningens mening självfallet att dessa kostnader böra åvila det allmänna. Staten bör därjämte vara pliktig att i mån av behov svara för naturminnets vård och förvaltning. Utredningens förslag till stadganden angående naturminnen ha utformats i enlighet med de synpunkter, som här angivits. Förslaget innebär även i övrigt vissa avvikelser från nuvarande lagstiftning i ämnet såsom närmare angives i det följande.
Såsom grund för fridlysning såsom naturminne har utredningen ansett böra, i anslutning till vad för närvarande gäller, angivas dels ett områdes eller ett till fastighet hörande naturföremåls betydelse för kännedomen om landets natur, dels ock dess märkliga beskaffenhet. Ehuru naturskönhet torde kunna utan uttryckligt stadgande innefattas under begreppet märklig beskaffenhet, har det synts utredningen lämpligt, att detta klart framgår av lagtexten. Likaså har ett områdes eller föremåls egenart särskilt angivits såsom fridlysningsgrund.
Det torde vara utan vidare klart, att om ett eller flera enstaka föremål anses böra fridlysas, fridlysningen även kan omfatta ett område däromkring av lämplig storlek för att skyddet skall bli effektivt.
För att ett område eller ett naturföremål skall kunna fridlysas såsom naturminne är det utan betydelse, huruvida det befinner sig i allmän eller i enskild ägo. Syftet med ett områdes fridlysning såsom naturminne är avvikande från nationalparkernas syfte därutinnan, att – medan avsikten med nationalparkerna är att bevara större områden av vissa
