läggande slutsatser. Naturvårdspolitiken måste alltid vara grundad på en ingående kännedom om de biologiska sammanhangen i naturen. Särskilt är den naturvetenskapligt orienterade ekologien, som sysslar med samspelet mellan jordarter, klimat och andra miljöfaktorer, vegetation och djurliv, av grundläggande betydelse. Även humanekologien, som ägnar sig åt naturförhållandenas och kulturmiljöns inverkan på människans biologiska existensvillkor, är härvid av stor betydelse. Vidare måste uppmärksammas, att naturvärden måste nära samordnas med samhällets insatser för det egentliga kulturlandskapets vård. Inom dessa arbetsområden måste det praktiska handlandet grundas på kännedom om den historiska utvecklingen. Exempelvis i fråga om de äldre odlingsformernas inverkan på kulturlandskapet möts de två arbetsområdena.
Då det gäller att säkerställa naturområden för olika behov har vår gällande lagstiftning ett dubbelt syfte. Vad som av ålder betecknats som den kulturella naturvården eftersträvar sålunda främst att säkerställa områden, som erfordras för vetenskaplig forskning, att bevara exempel på det äldre odlingslandskapet eller att slå vakt om detaljer i landskapet av betydelse ur estetisk eller kulturell synpunkt. Vården av dylika objekt innebär ofta att eljest gängse utnyttjande av marken av ägaren eller allmänheten måste begränsas eller förhindras. Man brukar tillspetsat säga att objekten skyddas mot människan. Den sociala naturvården åter eftersträvar främst att säkerställa erforderliga områden för rekreation och friluftsliv. Förvaltningen av dylika områden går ofta ut på att i ökad utsträckning göra dem tillgängliga för en besökande allmänhet. De skyddas för människan. Ibland uppträder vissa motsättningar mellan dessa två strävanden inom naturvården. Den kulturella naturvårdens målsmän har ibland mindre intresse för den sociala uppgiften och bland friluftsfolket saknas ibland förståelse för naturvårdens kulturella uppgift.
Enligt utredningens uppfattning är denna motsättning obefogad och farlig. Ur samhällelig synpunkt är den kulturella och den sociala naturvården lika viktiga och i hög grad beroende av varandra. Om icke tillräckligt många representativa forskningsobjekt reserveras för det nödvändiga studiet av naturen, löper naturvårdspolitiken risken att förlora sitt sakliga underlag och den önskvärda effekten kan utebli. Å andra sidan kan hävdas att skyddet av storslagen, vacker eller särpräglad natur vore i viss mån meningslöst, om icke allmänheten kunde uppsöka den och njuta av den. Den verkliga förståelsen för naturens värden uppstår hos den stora allmänheten först då den får kontakt med och kännedom om de värden, som den kulturella naturvärden vill bevara. De flesta större naturvårdsobjekt är även av den karaktären att både kulturella och sociala intressen kan tillgodoses tillsammans. Våra stora norrländska nationalparker är exempel på objekt, som redan från början uttryckligen avsatts för båda ändamålen.
Då gällande naturskyddslag antogs 1952, uttrycktes viss tvekan om
