202
ställd plan enligt byggnadslagen hänvisar utredningen till det tidigare kommenterade förhållandet att det praktiskt taget helt saknas sådana planer, som är av något intresse i detta sammanhang och att detta förhållande får förklaras av att det i regel faller utanför vederbörande kommuns möjligheter att åtaga sig de ekonomiska förpliktelser som följer av en fastställelse i nu berörda hänseende. Det har slutligen förefallit utredningen orimligt att vidare uppehålla specialvillkor för de sociala naturvårdssträvandena, som icke finns för de kulturella, mot bakgrunden av att de två syftena i praktiken ofta sammanfaller.
Till undvikande av alla missförstånd vill utredningen på nytt understryka vad som tidigare uttalats att det vid bildande av naturreservat alltid i första hand skall eftersträvas frivilliga överenskommelser med markägarna. Vidare är det uppenbarligen icke något hinder för bildande av naturreservat att samma område blivit avsatt för ändamålet i en fastställd plan enligt byggnadslagen.
Utredningen har ansett den nuvarande termen fridlysa vara mindre lämplig för bildande av naturreservat och naturminne och föreslår i stället termen avsätta. Fridlysning ger allmänheten intrycket av att det är fråga om något som icke får beträdas eller vidröras. Ofta är ju syftet det rakt motsatta.
I något yttrande har berörts det av fritidsutredningen (SOU 1940: 12) väckta förslaget, att naturområden skulle kunna säkerställas med en ny form av servitut, s k personalservitut. I svensk rätt förekommer icke personalservitut, d v s servitut till förmån för person, utan endast servitut till förmån för fastighet eller därmed jämförlig egendom, s k realservitut. Det skulle sannolikt innebära en genomgripande reform att införa ett servitut till förmån för menighet — i naturvårdssammanhang skulle det väl i regel vara fråga om hela svenska folket. Vid sin bedömning av denna fråga har utredningen emellertid fäst avgörande vikt vid det förhållandet, att man med ett nytt servitutsinstitut i praktiken icke skulle kunna vinna några fördelar, som icke lika lätt skulle kunna uppnås med tillämpningen av institutet naturreservat, sådant utredningen föreslagit detta utformat. Naturreservatet har ju konstruerats så att man till förmån för naturvårdsintresset — det må vara socialt eller kulturellt — kan belägga ett område med de bestämmelser som erfordras. Även andra institut i förslaget till naturvårdslag verkar i liknande syfte. På grund härav har utredningen ansett reformer i servitutslagstiftningen icke längre aktuella.
Enligt 1 § 11 p expropriationslagen må expropriation äga rum för att bevara område såsom nationalpark eller naturminne. I 108 §, samma lag stadgas att expropriation för detta ändamål endast må äga rum till förmån för kronan samt, då fråga är om naturminne, för kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad naturskydd och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.
