206
och äro hotade endast inom vissa begränsade områden, i regel belägna inom eller i närheten av större samhällen. Generell fridlysning bör, såsom antytts, företrädesvis meddelas beträffande sådana växter, som allmänheten lätt kan lära sig känna igen, och bör ej omfatta något större antal arter. För att fridlysningen skall ingå i det allmänna medvetandet kan det vara lämpligt, att skyddet omfattar landet i dess helhet. Ur andra synpunkter kan emellertid ett så vidsträckt förbud befinnas mindre lämpligt. Det kan vara svårt att vinna förståelse för en fridlysningsätgärd, som innebär, att en växt, sällsynt inom vissa landsdelar men vanlig inom andra, skyddas även inom dessa. Behöva endast vissa begränsade områden skyddas, kan detta ofta lämpligare ske genom att områdena i fråga fridlysas såsom naturminnen eller, eventuellt, såsom naturparker.
Skulle, vare sig fråga är om sällsynt eller för sina dekorativa egenskaper eftersökt växt, fridlysningsåtgärder icke vara tillfyllest, kunna i vissa fall förtjäna att övervägas särskilda ordningsföreskrifter beträffande handeln med sådana skyddsvärda växter.
Beträffande sådana djurarter, som icke är föremål för jakt eller fiske,
uttalade naturskyddsutredningen att om skyddsåtgärder erfordrades borde
dessa i första hand genomföras så, att de områden där de hotade arterna
vistades, fridlystes som naturminnen. Dock framhölls att beträffande vissa
insektsarter, som är eftersökta av samlare, kunde det även vara lämpligt
med generell fridlysning.
Naturskyddsutredningens förslag till angivna skyddsföreskrifter intogs i huvudsak oförändrade i den slutligt utformade lagtexten. Departementschefen uttalade för sin del att han funnit utredningens förslag i denna del väl avvägt. Organisatoriskt företogs dock den ändringen att beslutanderätten i fridlysningsfrågor under denna avdelning tillades Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer i stället för den av naturskyddsutredningen föreslagna naturvårdsmyndigheten, som ju av andra orsaker icke kom att inrättas.
Vid tiden för naturskyddslagens ikraftträdande hade enligt ovannämnda bestämmelser i 1909 års lag angående naturminnesmärkens fredande fridlysts cirka 80 växtarter och ett tiotal djurarter, en del därav endast lokalt men de flesta inom hela län. Därefter har fridlysts växtarter i ett fyrtiotal fall — i allmänhet för hela län — och en enda djurart (den ätliga grodan inom Stockholms och Uppsala län). Antalet fridlysta växtarter inom länen varierar från ett fåtal till inemot trettio arter, av vilka dock en del fridlysts endast lokalt. De djurarter som är fridlysta är förutom den ovannämnda grodarten, hasselmus inom Örebro län samt ett antal fåglar, vilka även senare har totalfridlysts enligt jaktlagstiftningens bestämmelser. Till detta kommer ett antal skalbaggar, fjärilar och steklar. Den antydda tillämpningen av naturskyddslagen på detta område bestyrker klart naturskyddsutredningens uttalande att bestämmelserna skulle komma att få sin huvudsakliga tillämpning på växtarter. I allt väsentligt företas skyddet av djurarter med stöd av jaktlagstiftningen.
