avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Vid behandling av ärenden rörande de intressen strandlagen avser att tillvarataga har det vid olika tillfällen visat sig föreligga behov att kunna skydda en större bredd av strandområdet än nämnda lagrum medger. Enahanda synpunkter har framförts av länsarkitekten i länet i yttrande över motioner nr I:372 och II:433 vid innevarande års riksdag. — — — Länsstyrelsen får därför i underdånighet hemställa, att Eders Kungl Maj:t måtte föranstalta om sådan ändring av 1 § andra stycket strandlagen att det angivna avståndet må — när särskilda omständigheter därtill föranleder — kunna utsträckas till förslagsvis längst 600 meter.
I det av länsstyrelsen åberopade yttrandet av länsarkitekten i länet anför denne:
För Hallands läns del har upprättats en översiktlig plan över strandområdena med anledning av föreskrifterna i nuvarande strandlag. Därvid har strandområdena mot havet inventerats och ett omfattande analysarbete beträffande bad- och friluftslivet inom länet företagits. Denna utredning är för närvarande föremål för slutjustering före tryckning. Vid detta arbete har konstaterats att för främjande av bad- och friluftslivet i nuvarande strandlagstiftnings anda hade en större bredd av det strandområde som kan skyddas från olämplig bebyggelse enligt strandlagen varit önskvärt. I strandutredningen har på de kartor som upprättats i flera fall utlagts områden vilka vid utredningen ansetts värdefulla att hålla fria från bebyggelse till avsevärt större bredd än i strandlagen medgivna 300 meter. I vissa fall kan naturskyddslagens föreskrifter tillämpas för skydd åt sådana områden, men icke i andra, och detsamma gäller användandet av byggnadslagstiftningens »naturskyddsparagraf».
Överlantmätaren i Kristianstads län anför:
För närvarande gäller ju, att förbud enligt 1 § strandlagen ej kan utsträckas längre än 300 meter från strandlinje. I detta län finns emellertid strandallmänningar, som är bredare än 300 m. Då det måste vara önskvärt, att dylika allmänningar i sin helhet skall kunna skyddas, vill överlantmätaren ifrågasätta, om ej i lagen angivna största avstånd från strandlinjen bör ökas till förslagsvis 600 m. I detta landskap finns även sådana strandformationer, som närmast havet består av en låg strand, vilken sedan brant höjer sig för att därefter övergå till en mera jämn platå. Här finns också särskilt på sydkusten utomordentligt vackra och säregna dynområden, vilka till större delen skulle kunna skyddas från olämplig bebyggelse och bevaras som strövområden, om lagens tillämpningsområde bleve utsträckt. Detta ökade avstånd skulle givetvis endast få tillämpas, när alldeles särskilda omständigheter kunde föranleda därtill.
Liknande synpunkter anförs av Skånes naturskyddsförening som föreslår att det i lagen angivna största avståndet från strandlinjen ökas till minst 500 meter. Flertalet myndigheter anser emellertid som nämnts att 300-metersregeln fungerat väl och anför även direkta skäl mot en ändring av den. Till dem hör länsstyrelsen i Kristianstads län som säger:
Från flera håll har ifrågasatts om icke strandlagen borde så ändras att förbud enligt 1 § i lagen kunde utsträckas längre än 300 meter från strandlinjen.
