230
Denna undantagsbestämmelse har tillkommit på förslag av strandutredningen som ansåg det angeläget förhindra en tillämpning beträffande ett och samma område av förbud både enligt strandlagen och enligt något av byggnadslagens planinstitut. Särskilt med hänsyn till att utredningen samtidigt föreslog en ersättningsregel i strandlagen som något avviker från byggnadslagens motsvarande för planfallen gällande regel borde bebyggelsereglering icke äga rum samtidigt enligt båda lagarna. Vid den permanenta strandlagens tillkomst rådde fullständig enighet om att strandlagen icke bör gälla beträffande område som ingår i fastställd detaljplan enligt byggnadslagen. Däremot ansågs det i viss mån tveksamt om man i lagtexten borde uppställa ett uttryckligt undantag för områden som ingår i fastställd generalplan. Emellertid ansåg man sig kunna utgå ifrån att en generalplan som omfattar områden med strandlagsförordnanden icke skulle komma att fastställas med mindre den utformats på sådant sätt att behörig hänsyn tagits till intressen som strandlagen vill skydda. Med hänsyn härtill medtogs även generalplan i uppräkningen och kom följaktligen att ingå i undantagsfallen.
Vid utredningens undersökning lämnar flertalet myndigheter hela undantagsbestämmelsen utan invändning. Icke i något fall anses den medföra någon olägenhet i vad avser generalplan och stadsplan. Beträffande byggnadsplan och avstyckningsplan uttalas däremot vissa betänkligheter och i en del fall kommer man även in på andra frågor beträffande sambandet mellan strandskydd och bebyggelsereglering. Beträffande undantagsbestämmelsen anför länsarkitekten i Norrbottens län:
Förordnande jämlikt 1 § strandlagen skall icke avse område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och omvänt skall förordnande jämlikt 1 § strandlagen upphöra att gälla när någon av de nämnda planformerna fastställts över förbudsområdet jämlikt 1 § strandlagen. Där detta gäller generalplan och stadsplan synes intet vara att erinra. Däremot är det tveksamt huruvida strandlagens syfte kan upprätthållas vid genomförandet av en byggnadsplan. De områden, som i byggnadsplan icke utgör mark för enskilt bebyggande, skall omhändertas av en vägförening i vilken planområdets fastighetsägare har bestämmanderätten. Detta synes kunna medföra att inom byggnadsplanområde för fritidsbebyggelse i vilken ingår badplats som utnyttjas av allmänheten, denna kan utestängas genom åtgärder av vägföreningen.
Länsarkitekten i Östergötlands län anser också att ett behov av strandskydd kan föreligga inom detaljplanelagda områden och exemplifierar detta förhållande:
Det vore önskvärt, att strandlagen finge tillämpas även för allmän plats inom byggnadsplan och avstyckningsplan. Det har nämligen visat sig, att strandlagen kan vara verksammare än byggnadsplaneinstitutet då det gäller att hålla mark tillgänglig för fritidsändamål. Här må nägra exempel nämnas avseende fall inom länet, där strandlagsförbud efterträtts av byggnadsplan, varvid strandlagsförbudet i enlighet med nuvarande bestämmelser utgått. Förordnanden enligt 113 §
