248
hållits har nämligen begreppet nybyggnad enligt paragrafernas nuvarande lydelse tolkats olika och föranlett viss osäkerhet vid lagens tillämpning. Detta torde främst bero därpå att nybyggnad i detta sammanhang icke kan anses överensstämma med den innebörd av begreppet som kommit till uttryck i 75 § byggnadsstadgan.
Enligt utredningens tidigare framförda mening ligger det största värdet ur naturvårdssynpunkt med nämnda bebyggelsereglering i den möjlighet till lokalisering av bebyggelsen med hänsyn till landskapsbilden som bestämmelserna medger. Däremot torde den i sammanhanget förefintliga möjligheten att samtidigt påverka byggnadens yttre utformning vara av underordnad betydelse. Frågor av denna art bör enligt utredningens uppfattning med större fördel kunna regleras i den ordning byggnadsstadgan anvisar för byggnadslov, varigenom en fullständigare kontroll av byggnadens utförande kan vinnas. Det synes för övrigt vara mindre lämpligt att i en naturvårdslag införa bestämmelser som syftar till en detaljkontroll av bebyggelsen.
På grund av det anförda har utredningen funnit skäl föreslå att den i naturvårdslagen införda bebyggelseregleringen till skydd för landskapsbilden endast bör omfatta kontroll av byggnadens läge vid uppförande av helt ny byggnad. Därmed erhålles en samordning med vad som gäller vid strandregleringen. Fullständig överensstämmelse mellan de båda instituten har dock icke åstadkommits och synes ej heller erforderlig. Den i strandregleringen intagna kontrollen av ändring av byggnad för tillgodoseende av ett väsentligt annat ändamål än det vartill byggnaden tidigare varit använd samt vissa förberedelsearbeten för bebyggelse har nämligen till uppgift att förhindra att allemansrätten utsläckes inom området i fråga. Däremot synes dessa åtgärder icke i väsentlig grad kunna inverka på landskapsbilden.
I den mån det inom känsliga områden kan finnas ett behov av närmare reglering av bebyggelsens utförande, rekommenderar utredningen en vidgad tillämpning av utomplansbestämmelser.
Det nuvarande innehållet i 86 och 122 §§ byggnadslagen möjliggör skydd för ett flertal olika syften. Det gemensamma för skyddsområdena är emellertid att dessa på grund av läge eller beskaffenhet är speciellt känsliga för hur bebyggelsen lokaliseras med hänsyn till områdets kulturellt-estetiska värde. Att härvid söka åstadkomma en gränsdragning mellan de direkt naturvårdande syftena och uppgiften att skydda vissa värdefulla element i kulturlandskapet har icke förefallit nödvändigt. Omständigheterna är väl i de flesta fall sådana att något motsatsförhållande knappast kan anses föreligga mellan naturvårds- och kulturvårdsintresset i dessa sammanhang. Såsom ett belysande exempel härpå kan omnämnas Björkö i Mälaren. I anslutning till ett större fornlämningsområde har här utfärdats byggnadsförbud enligt 122 § byggnadslagen över ett vidsträckt område. Genom
