nämligen att det måste vara ett företagarintresse att de erinringar ur bl a naturskyddssynpunkt, som kan riktas mot ett företags planläggning, framfördes redan innan företaget började sin verksamhet. Såsom exempel på arbetsföretag som skulle komma att innefattas under den avsedda förhandskontrollen nämndes grustäkter, väganläggningar och stenröjningar.
I fråga om de nya reglernas tillämpningsområde föreslog naturskyddsutredningen att detaljplaneområden skulle undantagas och anförde som stöd härför:
Då det gäller landskapsvården intaga tätbebyggelseområden en i viss mån annan ställning än övriga delar av landskapet. Nämnda områden äro nämligen redan genom planläggning godkända för bebyggelse och anläggningar av olika slag. För att tätbebyggelse skall få ske fordras enligt byggnadslagen att stadsplan eller byggnadsplan upprättats. Inom område, som omfattas av sådan plan, blir varje anläggning innan den påbörjas föremål för byggnadsnämndens prövning. Med hänsyn till den särskilda karaktär, som sålunda stadsplane- och byggnadsplaneområden ha ur naturskyddssynpunkt, och den prövning, som inom dem äger rum enligt byggnadslagstiftningens föreskrifter, synas dylika områden böra vara undantagna från stadgandet i förevarande paragraf.
I lagrådsremissen anförde departementschefen om
naturskyddsutredningens förslag i denna del bl a:
Enligt min mening innefattar utredningens förslag i denna del en lycklig avvägning mellan de olika intressen som här stå mot varandra. I och för sig vore det naturligtvis önskvärt att man kunde skapa garantier för att varje arbetsföretag, som kan öva inverkan på landskapsbilden, före utförandet bleve underkastat kontroll ur naturskyddssynpunkt. Detta skulle emellertid knappast kunna åstadkommas på annat sätt än genom att ett allmänt tillståndstvång infördes, och en sådan åtgärd kan av praktiska skäl uppenbarligen ej komma i fråga. Ej heller lär det vara möjligt att genomföra en ordning med obligatorisk förhandskontroll för alla fall då landskapsbilden påverkas mera avsevärt men icke för företag i övrigt. Det torde nämligen möta oöverstigliga svårigheter att i lagtext meddela så klara regler angående gränsdragningen, som måste fordras för att straff eller annan påföljd skulle kunna stadgas för företagare, som icke anmälde sitt företag för kontroll. Man får därför nöja sig med att söka få till stånd en förhandsgranskning på frivillighetens väg.
Därmed kan man emellertid, såsom utredningen framhållit, ej lämpligen stanna. Därest en företagare åsidosätter råd och anvisningar som meddelas honom i samband med förhandsgranskning, bör viss möjlighet finnas att tvångsvis åstadkomma rättelse. Och om samråd i förväg överhuvud ej ägt rum samt företaget på grund därav kommit att medföra skador på naturen som rimligen bort kunna undvikas, bör företagaren också kunna tvingas medverka till att missförhållandena avhjälpas. I likhet med utredningen anser jag att dessa önskemål lämpligast kunna förverkligas genom att länsstyrelsen får befogenhet att meddela vitesförelägganden. Sådant föreläggande kan dock naturligtvis icke få avse vilka åtgärder som helst. En begränsning måste göras, och det synes mig lämpligt att därvidlag följa utredningens förslag, enligt vilket åtgärderna ej få vara oskäligt betungande. Huruvida så är fallet får avgöras enligt allmänna ekonomiska principer. I några remissyttranden ha
