286
inneburit, att grustäkter inom åsarna ej har helt kunnat förhindras, men genom förbuden har verksamheten kunnat ställas under kontroll, så att företagens menliga inverkan på landskapsbilden kunnat reduceras till minsta möjliga. Även den samrådsverksamhet och anmälningsskyldighet, som angives i 19 § naturskyddslagen samt 14 a § i tillämpningskungörelsen, synes i stor utsträckning beaktas av exploatörerna vid nyöppnandet av grustag. Sedan år 1954 har å länsarkitektkontoret handlagts över 200 ärenden avseende grustäktsverksamheten, varav ca ett 90-tal avser undantag från meddelade grustäktsförbud och resten i huvudsak omfattar samrådsärenden jämlikt 19 § naturskyddslagen.
Även om således samarbetet med de större grusavnämarna inom länet är gott och kontoret i stort mött förståelse från dessa ifråga om synpunkter på grusuttagens utformning med hänsyn till landskapsbilden, har däremot vissa svårigheter mött vad beträffar de mindre grusexploatörerna. Deras s k husbehovstäkt har medfört, att kanterna av vissa åspartier på långa sträckor blivit söndergnagda. Genom att täktverksamheten för varje avnämare vanligen inskränkes till några få lass grus varje år att användas för iordningställande av åkervägar o d, föreligga mycket små förutsättningar för att ett återställande eller en återläkning av grustäkterna skall kunna ske inom överskådlig tid. Länsarkitektkontoret vill föreslå, att i samband med den akuella översynen av naturskyddslagen denna för naturbilden i många fall synnerligen störande småtäktsverksamhet blir föremål för närmare utredning, i avsikt att finna en lösning på problemet. Tänkbara åtgärder vore, att ett täktförbud hårt kunde tillämpas för dylika åspartier samt att i gengäld medel ställdes till lantbrukarnas förfogande för inköp av erforderligt väggrus från större grusexploatörer. En annan lösning vore, att lämpligt utformade grussamfälligheter kunde bildas och förläggas till områden, där täkt ur naturbildssynpunkt icke skulle innebära så allvarliga men.
Som svar på utredningens inventeringsfrågor har länsstyrelserna
inkommit med ett omfattande kartmaterial bl a utvisande befintliga förbud enligt
21 § naturskyddslagen. Av materialet framgår att täktförbud inom de flesta
län utfärdats endast i mindre omfattning och i allmänhet omfattat
punktområden. I några län skiljer sig emellertid tillämpningen från denna
huvudregel. Skaraborgs, Gotlands och Gävleborgs län saknar sålunda helt
förbudsområden. Större sådana redovisas inom Stockholms län (stora
sammanhängande partier av de nord-sydliga åsarna), Kalmar län (12 områden av
varierande storlek på Öland i anslutning till kustklintarna eller Alvaret),
Kristianstads län (Hovs hallar vid Hallandsåsen), Hallands län (större
område vid Fjärås), Göteborgs och Bohus län (åtta hela socknar i södra delen
av länet), Örebro län (ett femtontal större områden å de viktigaste
åssträckningarna), Kopparbergs län (ett större område vid Sundborn) samt
Norrbottens län (Dundret i Gällivare socken).
Av intresse att notera i detta sammanhang är att inom Södermanlands län ett antal åspartier fridlysts som naturminnen. Bland dessa kan omnämnas Sundbyholmsåsen samt åsryggen en kilometer västnordväst om Kjulatorp inom Kafjärdens kommun, omkring 900 m av en rullstensås inom Stora Malins och Sköldinge kommuner och ett antal grusåsar vid de enskilda vägarna till Rockelsta slott inom Sparreholms kommun.
