300
synes dock knappast kunna uppstå, då länsstyrelsen är beslutande myndighet i båda fallen.
Vid den nya lagens ikraftträdande måste speciell uppmärksamhet ägnas den redan pågående täktverksamheten. Det är ur näringslivets synpunkt utomordentligt viktigt att den nya regleringen genomföras smidigt, så att icke några ens tillfälliga avbrott inträffar i råvaruförsörjningen. Den pågående täktverksamheten innefattar vissa företag, för vilka tillstånd meddelats enligt 21 § naturskyddslagen. Dessa bör enligt utredningens mening accepteras såsom meddelade enligt nya lagen. Större delen av täktföretagen har emellertid icke undergått någon prövning eller bedrives enligt under hand träffade överenskommelser utan för framtiden bindande verkan. Hela denna grupp måste under en lämplig övergångstid föras in under den nya lagens prövningsformer. För detta erfordras rimlig tid för både myndigheter och företagare. Utredningens förslag till övergångsbestämmelser (sid 353) har utformats i enlighet med dessa tankegångar.
Utomhusreklamen
Gällande rätt
Särskilda bestämmelser om utomhusreklamen återfinns i naturskyddslagen, lagen om allmänna vägar, byggnadsstadgan och i de lokala ordningsstadgorna.
Naturskyddslagens regler i 22—25 §§ har följande innehåll:
Vill någon utomhus varaktigt anbringa tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål, bör han, om anordningen på grund av sin storlek eller av annan orsak kan komma att störa landskapsbilden, samråda med länsarkitekten innan anordningen anbringas (22 §). Finnes anordning som avses i 22 § vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens ägare eller, om denne ej är känd, ägaren av den mark, där anordningen är uppsatt, att avlägsna anordningen eller vidtaga de särskilda åtgärder därmed som länsstyrelsen finner erforderliga (23 § första stycket). Har någon enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld anordning må, om särskilda skäl föranleda därtill, ersättning för förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande (23 § andra stycket). Vad i 22 och 23 §§ stadgats skall ej gälla i fråga om anordning, vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning (24 §). För område som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är av särskilt intresse må länsstyrelsen, i den mån så finnes lämpligt för att skydda landskapsbilden, förbjuda att anordning som avses i 22 § anbringas utomhus annorledes än å byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. — Förbud som nu sagts skall anses innefatta jämväl förbud mot åtgärder för att vidmakthålla dylik anordning, vilken tillkommit innan förbudet trädde i kraft (25 §).
I lagen om allmänna vägar har föreskrifter angående reklamanordningar intagits i 39 § som har följande lydelse:
