322
sammanhang, skall något hinder icke föreligga för rationellt jordbruk eller skogsbruk på platsen. Vad som hindras genom de inom skyddsområdena gällande byggnadsförbuden är endast rätten till viss bebyggelse. På grund av undantagsbestämmelser kan man uppföra vissa byggnader utan tillstånd för jordbruks- och skogsbruksändamål samt vissa andra ändamål inom skyddsområdena. Såvitt angår jordbruk och skogsbruk behåller marken alltså sitt fulla värde för markägaren inom dessa områden. Utöver jordbruk och skogsbruk kan det förekomma andra användningsformer trots att marken avsatts till strand- eller landskapsskyddsområde. Sådana användningsformer kan utgöra ett komplement till jordbruk och skogsbruk eller också ett alternativ till dessa näringar. Teoretiskt är det fråga om alla användningsformer som icke kräver otillåten bebyggelse på platsen. Markvärden som grundas på sådana användningsformer kan alltså också förekomma inom ett strand- eller landskapsskyddsområde. Härav följer att man vid beräkning av intrångsersättning har att ta hänsyn till att sådana markvärden kvarstår oförändrade som grundas på jordbruk och skogsbruk samt andra här avsedda användningsformer och som icke hindras genom angivna byggnadsförbud.
Där dispens från byggnadsförbudet inom ett strand- eller landskapsskyddsområde vägras mister markägaren däremot i förekommande fall rätten till viss bebyggelse på platsen. Det är förlusten av detta latenta bebyggelsevärde som skall kompenseras till den del det överstiger jordbruks- och skogsvärdet (jämte ev kompletterande värden) eller motsvarande värde genom intrångsersättning. I naturskyddslagen och byggnadslagen är intrångsersättningen konstruerad som mellanskillnad mellan angivna två värdenivåer. I strandlagen tillkommer hänsynen till den nytta som en reglerande åtgärd på en del av en fastighet kan medföra i form av värdestegring på annan del av fastigheten. En sådan värdestegring uppstår genom s k influensverkan och kallas därför här influensvärde. Eftersom det är bäst överensstämmande med en allmän rättsuppfattning att inte bara skada utan också nytta av en reglerande åtgärd tas i beräkning vid fastställandet av intrångsersättning på grund av regleringen föreslår utredningen att de gemensamma ersättningsreglerna får en häremot svarande avfattning. Innebörden blir alltså att intrångsersättningens storlek i princip skall fastställas genom att man i förekommande fall från ett konstaterat bebyggelsevärde drar inte bara jordbruks- och skogsvärdet eller motsvarande värde utan också influensvärdet. För att intrångsersättning över huvud taget skall kunna utgå gäller vidare generellt att ägaren kan använda fastigheten allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Detta medför att vilken värdeskillnad som helst icke är tillräcklig för att grunda ersättningsanspråk. Den måste ha sådan relativ storlek att det rimligtvis kan göras gällande att det föreligger ett sådant uppenbart missförhållande som avses här.
