334
reglering varför starka skäl onekligen talar för en mera restriktiv utformning av denna regel. Å andra sidan är det enligt utredningens mening icke möjligt att utan kompensation frånkänna markägarna en rätt som de nu har. Däremot håller utredningen före att starka skäl talar för införandet i den nya naturvårdslagens ersättningsregel rörande täktverksamhet av den princip som redan gäller generellt i byggnadslagen och strandlagen och som innebär att mark som belägges med inskränkning i dispositionsrätten skall i ersättnings- eller inlösningsfall uppskattas efter realvärdet vid den tidpunkt då inskränkningen inträdde. I byggnadslagen gäller denna princip alla där förekommande former av inskränkning i dispositionsrätten och således även täktreglering genom s k schaktningsförbud. I strandlagen som endast avser bebyggelsereglering gäller den endast denna form av inskränkning i dispositionsrätten. Som framgår ovan (sid 323) föreslår utredningen att principen i denna omfattning skall införas i den nya naturvårdslagens strandskydds- och landskapsskyddsinstitut. I vad avser täktverksamheten innebär principen enligt utredningens mening en godtagbar kompromiss mellan motstående intressen i täktregleringens besvärliga ersättningsfråga. På längre sikt tillgodoser den naturvårdens intressen på ett tillfredsställande sätt utan att någon berövas en tillgång som han nu förfogar över.
I vad avser täktverksamhet föreslår utredningen därför att markens värde vid den nya lagens ikraftträdande skall tagas till utgångspunkt vid uppskattning av skada i ersättningsfall.
Som flera länsstyrelser framhållit kommer i många ersättningsfall den svårbedömda frågan om innebörden i uttrycket »avsevärt men» att få stor betydelse. Utredningen finner det icke möjligt att på denna punkt föreslå några enhetliga normer eftersom det är en fråga som med nödvändighet måste bedömas från fall till fall. Utredningen inskränker sig därför till att anlägga några allmänna synpunkter på frågan. Såväl i gällande rätt som i utredningens lagförslag är det fråga om avsevärt men med avseende å fastigheten. Som regel torde det vara en jordbruks- eller skogsfastighet som inrymmer täktfyndighet. Med anledning härav erinras att sådana fastigheter icke är underkastade tillståndsplikt beträffande täkt som sker för fastighetens husbehovsförbrukning. Häri ligger en begränsning i den skada som fastigheten kan tillfogas genom vägrad täkt. Den kan under alla förhållanden tillgodose det egna behovet av grus o dyl varför fastighetens normala drift icke förorsakas något som helst men. Snarare tillfogas den men i brukningshänseende om en del av fastighetens ägor avslås till grustäkt. Som nämnts ovan existerar det icke någon allmän frihet att företa åtgärder hur som helst i naturen. Utgångsläget är därför att ingen markägare har ovillkorlig rätt att exploatera täktfyndigheter på sin mark i den utsträckning som kan betingas av enbart tekniska och ekonomiska överväganden. Han är skyldig tåla inskränkningar däri till förmån för naturvårdsintresset intill gränsen för avsevärt men utan att någon ersättning kan utkrävas. Det skulle
