336
råde för sådant förordnande kan föranleda skador som medför ersättningssituationer av skilda slag. Vid bedömning av intrångsersättningarnas storlek skall allmänna värderingsprinciper vara vägledande. Av liknande skäl som anförts ovan om grustäkt är det fullt klart att varje skada icke kan grunda ersättningsanspråk. Härtill krävs att skadan innebär avsevärt men vilket som nämnts icke kan anses föreligga såvida skadan icke, har en allvarlig karaktär. Även i övrigt skall de principer för ersättningsberäkningen som enligt ovan gäller beträffande täktverksamhet i tillämpliga delar komma till användning också för arbetsföretag.
Lösningsplikt och lösningsrätt
Såväl naturskyddslagen som strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen utgår från att ersättning till markägare i förekommande fall skall ha formen av intrångsersättning varvid markägaren behåller marken med äganderätt och använder den på sätt som är möjligt med hänsyn till i sammanhanget utfärdade bestämmelser. I strandlagen och de nämnda lagrummen i byggnadslagen är denna regel utan undantag. I naturskyddslagen däremot finns en regel i 7 § andra stycket som innebär att markägare för visst fall äger fordra att hans fastighet löses av kronan. Förutsättningen är att ett beslut om fridlysning av naturminne på hans fastighet föranleder synnerligt men vid fastighetens brukande. Denna inlösningsregel har så vitt bekant icke kommit att tillämpas i något enda fall varför all erfarenhet om dess ändamålsenlighet saknas.
Vid den nu verkställda undersökningen har några myndigheter uttalat önskemål om att det allmänna tillförsäkras rätt att förvärva strandområden i vissa fall i samband med reglering av ersättningsfrågor enligt 3 § strandlagen. Utgångspunkten har därvid varit att intrångsersättning enligt sistnämnda lagrum i något fall kommit att uppgå till en mycket stor del — ända till 80—90 % — av markens totalvärde vid användning för bebyggelse. I sådana fall har man känt behov av en möjlighet för kronan att definitivt säkerställa marken för fritidsändamål genom äganderättsförvärv då man ändå betalar så mycket i intrångsersättning. I sammanhanget har också berörts möjligheten och önskvärdheten av att kommun eller ideell sammanslutning i en del fall tillskjuter mellanskillnaden mellan markens totalvärde och intrångsersättningen för att ekonomiskt underlätta ett äganderättsförvärv. Kommun eller sådan sammanslutning borde i dessa och även andra fall kunna svara för förvaltningen av området därest inlösning komme till stånd.
Enligt naturvårdsutredningens mening kan frågan om lösningsplikt och lösningsrätt knappast få någon större praktisk betydelse för genomförandet av ett aktivt naturvårdsprogram i framtiden. De av utredningen förordade riktlinjerna för verksamheten innebär att naturområden i allmänhet skall
